DEN NYASIE SKAPELSEHOIS TORIEN. 1
: (Slut fr. gårdagsbl.) !
Förkunnarne af nya läror uppträda oftast som!
profeter, och fordra blind tro på sina ord; den
Erotiska geologiem är deremot mild och medgörlig.
Hon vidhåller icke sina påståenden med samma
anspråk på ofelbarhet, som de äldre teorierna.
Hennes här följande slutsatser äro mera poetiska :
än diktatoriska.
Skulle den föreställningen rotfästa sig, att allal
mineraliska ämnen blifvit frambragta af en fortgåen-
de organisk alstringsförmåga, så kunde tankan stad-
nm vid en bild af urtiden, som är mera lefvande
och skön, och framförallt enklare, än det orediga
kaos, hvari stela atomer beherrskades af medvets-
lösa naturkrafter, för att ömsevis draga och bort-
stöta hvarandra, sönderdelas och upphettas. När
vi fjerran ifrån land, på det vida verldshafvet, se
med hänförelse i vågornas elektriska skimmer ett
tecken till oräkneliga varelsers lif, så befinna vi
oss liksom återförsatta på klotets uräldsta haf, och
när en af den nyare geologiens föreställningar, —
att de nuvarande naturlagarne och naturtilldragel-
serna blifvit upprepade under hela den organiska ur-
tiden — förut inskränkt sig till jordens yta och blott
vågat sig ned till vattnets äldsta bildningar på
den smälta jordkärnans stelnade skal, så kan den-
na föreställning nu sträcka sig ända till jordens
ursprungstillstånd: till det svala, af lefvande eld-
gnistor skimrande vattenklotet. Men alla kosmo-
gonier antaga, i öfverensstämmelse med förnuftets
fordran, samma ursprung för åtminstone de till
vårt solsystem hörande kroppar. Efter den ail-
männaste meningen ha de i verldsrymden kring-
strödda döda grundämnena, till följd af någon
stöt, hopat sig enligt tyngdlagarne kring skilda me-
delpunkter, för att bilda större eller mindre verlds-
klot, och den alstrande grunden för organiskt lif
har på jorden först uppkommit efter hand. Nu
åter behöfver den verlidsskapande tanken blott
låta vattnets i rymden spridda grundämnen för-
ena sig till större eller mindre droppar och befol-
ka dem med ursprungsdjur, hvilkas lifsverksam-
het frambringar de fasta ämnenas mångfald. Vi
anmoda ingen att tro allt detta; ja, man spörje
ej oss sjelfva om vi tro det. Vi hafva dermed
blott velat teckna skuggan af en möjligen stun-
dande naturåskådning: skuggan af en skugga.
Det är ändå alltför möjligt att denna skugga af
en skugga kommer att skymma bort mycket half-
klart förstånd, innan den hunnit skingras, särde-
les i Tyskland; dels derföre, att den tyska na-
tionalfåfängan bör känna sig smekad af det indi-
rekta försvaret för Werners gammaltyska Mysti-
gtism, dels för den Erotiska Geologiens öppna alli-
ans med en annan skugga, som ännu spökar i
vissa hufvuden, nemligen konsten att göra guld.
Ty annat är det i sjelfva verket icke när man
antager att organismen förmår hvad som miss-
lyckades för alkemien, nemligen att skapa någon-
ting som ej fanns förut, vare sig guld och silfver,
eller kalk och kisel: det ena är ej konstigare än
det andra. För 20 år sedan, innan Hegel ännu
hade företagit sig att afvisa den Schellingska my-
sticismen ur vetenskaperna — och äfven nu, om
Scheiling hade lyckats i sitt nyligen, cum gra:ia
et privilegio, anställda försök att på Hegels graf
återuppresa den djupt fallna — skulle de i det
föregående omförmälda åsigterna ha vunnit anhän-
gare i mängd, både norr och söder om Östersjön,
Nu åter skall man sannolikt ick af vördnad för
någon sofistisk myndighet, draga i betänkande att
underkänna infusionsdjurens skapareförmåga, med
ett så simpelt rön, som hönsens oförmåga att få
skal på sina ägg, när de sakna tillgång på gamla
äggskal eller kalkgrus att förtära, och hvarom hvar
hönsgumma vet alt berätta af daglig erfarenhet.
Men att hafsvattnet håller upplösta kalksalter är
allmänt bekant, likasom att källors, floders, sjöars
och kärrs vatten håller kisel upplöst, fastän i
ringa mängd: kritdjurens och kiseldjurens orga-
niska verksamhet behöfver alltså blott anlitas för
utfällandet af denna kiseljords och dessa salters
baser i en varaktigare och olösligare form; och
att organismen äger denna omdanande förmåga -—
hvilken är en helt annan än den sjelfskapande
— derpå har kemien tillräckliga exempel att an-
föra. Skulle det, alla sådana oaktadt, ändå vara
möjligt att någon allvarsamt ville förutsätta infu-
soriernas förmåga att frambringa oorganiska äm-
nen, utan tillgång derpå i deras omgifning, så äger
Kemien slutligen en utväg att afgöra frågan be-
stämdt. Det behöfs blott att någon tid under-
hålla en koloni af kritdjur och en dylik af kisel-
djur i destilleradt vatten, blandad med sådana
ämnen, som dessa djur i allmänhet hafva omkring
sig, med undantag allenast af kalk för de förra
och kisel för de sednare, och att för jemförelses
skull underhålla ett par dylika, med tillgång på
dessa ämnen; begge naturligtvis afvägda med ke-
mick nocerannhet. likasom tillsatserna. Försökets