Var jag inne? jag sjelf! ropade majoren, nå. nu går skammen på torra landet.n Ja visst, herr major, ni omtalade just ett a edra ungdomsäfventyr. Jag fickp, fortsatte löjtnan: ten, blott ett ögonblick mnalkas! henne, då Srej jag tillfället i flykten, pekade på minnets blom ma och frågade: för hvem vågar jag upptäcka mi först, för-er pappa eller mamma? Fröken rodna de. Svara! bad jag, svara, kanske ej mer dett ögonblick återkommer. Då kastade hon en ta lande blick på mig och gick till sin mor., Fa-ta-talande blick — var det inte så?, frå gade majoren med bister uppsyn. Men flickar vände er ryggen och deri gjorde hon rätt., aHaf tålamod, min bästa hr major,, började löjt. nanten, en liten stund derefter föreslog Adelaide er, herr major, att göra en liten promenad i par: ken och ni gingo — jag blef qvar hos hennes nåd. Jag upptäckte för henne allt, att jag hade något skäl att hoppas; hon talade lugnt och stilla med mig, hon talade som en god mor borde tala, hon föreställde mig allt, min fattigdom, min ungdom, min l2ttsinnighet, hon talade till mitt hjerta, men gar mig likväl bopp; hon bad mig öppet tillstå allt för er, hr major. Vi skola öfverlägga som vänner, yttrade hon, Gud styr allting till det bästa, så har det gått mig, så skall det äfven gå Adelaide., Majoren teg en lång stund sedan han hört historiens slut. Han kom så lifligt ihåg sin friaretid och huru det var knutigt nog att få ja af far och mor, sedan Juli sagt sitt ja — att äfven han varil fattig och en resande löjtnant, — allt hade gått väl — så tänlte han. Jaså, det var då hela historien, sade han, jaså, jag kan då förstå