Var jag inne? jag sjelf! ropade majoren, nå.
nu går skammen på torra landet.n
Ja visst, herr major, ni omtalade just ett a
edra ungdomsäfventyr. Jag fickp, fortsatte löjtnan:
ten, blott ett ögonblick mnalkas! henne, då Srej
jag tillfället i flykten, pekade på minnets blom
ma och frågade: för hvem vågar jag upptäcka mi
först, för-er pappa eller mamma? Fröken rodna
de. Svara! bad jag, svara, kanske ej mer dett
ögonblick återkommer. Då kastade hon en ta
lande blick på mig och gick till sin mor.,
Fa-ta-talande blick — var det inte så?, frå
gade majoren med bister uppsyn. Men flickar
vände er ryggen och deri gjorde hon rätt.,
aHaf tålamod, min bästa hr major,, började löjt.
nanten, en liten stund derefter föreslog Adelaide
er, herr major, att göra en liten promenad i par:
ken och ni gingo — jag blef qvar hos hennes
nåd. Jag upptäckte för henne allt, att jag hade
något skäl att hoppas; hon talade lugnt och stilla
med mig, hon talade som en god mor borde tala,
hon föreställde mig allt, min fattigdom, min ung-
dom, min l2ttsinnighet, hon talade till mitt hjer-
ta, men gar mig likväl bopp; hon bad mig öppet
tillstå allt för er, hr major. Vi skola öfverlägga
som vänner, yttrade hon, Gud styr allting till
det bästa, så har det gått mig, så skall det äfven
gå Adelaide.,
Majoren teg en lång stund sedan han hört hi-
storiens slut. Han kom så lifligt ihåg sin friare-
tid och huru det var knutigt nog att få ja af far
och mor, sedan Juli sagt sitt ja — att äfven han
varil fattig och en resande löjtnant, — allt hade
gått väl — så tänlte han. Jaså, det var då
hela historien, sade han, jaså, jag kan då förstå