Emellan oss väl sund och floder brusa,
Och bergen höja sina hjessor opp,
Och skogar vaggande för vinden susa;
Dock — inga hinder hämma tankens lopp.
O, mången gång till edra gröna lunder,
Till blomsteröarne, vi drömt oss ner,
Der dikten väfver sina rika under,
Och näktergalar slå i qvällens stunder,
Och öfver Leire minnets stjerna ler.
Till Södern sluter sig väl der naturen,
Och mildare der blåser himlens flägt;
Men mannakraten, utaf Norden buren,
Bär der j mväl en Nordisk hjeltedrägt.
Och när i dag bland oss vi skåda eder,
Vi känna månget syskondrag igen.
I själen forntidsminnen stiga neder,
Och hoppet hviskar genom våra leder,
Att gamla Skandien har en framtid än.
Ej sköljer Sundet, blodstänkt, skiljda landen,
Ej strides mer om våra rikens gräns,
Föreningsbandet knutet är af anden,
Af konstens ande och af bildningens.
Hvar fördom flyktar, när han skakar vingen,
Som nattens dimmor fly för dagens bloss,
Han vill ha ordning, vill ha ljus i tingen,
Och i sin flykt han hämmas utaf ingen.
Den starke anden sammanhålle oss!
För bröderna från Lund.
I dag är högtid i Nordanland.
Skönt öfver glädjen må solen skina,
När raska gossar från Carolina
Med bröder klinga på Fyris strand.
Hell eder, bröder från Lundagård!
Det Tusculum med de gröna stammar,
Der krafter blomma och frihet flammar,
En herrlig eld, under trogen vård.
Der alla bjertan ungdomligt slå
Af kärlek varm för de sköna, höga,
Och der man läser i hvarje öga:
Friskt mod i barmen, J gossar blå!
I samma land ju vår vagga stod,
Gemensam är ju vår fostrarinna!
Af samma glöd vi för Svea brinna,
För henne offra vi lif och blod.
Väl nu hon har ej den fordna glans,
Som spreds af hjelten på Lätzens slätter,
Der eterneller Europa sätter;
Af fridens blommor knyts Sveas krans.
Att vårda dem är vårt sköna mål:
För ljus och sanning vi skola strida.
O, skönt att kämpa vid Eder sida,
Och dricka segrens och — Eder skål!
För Christianias Studenter.
I vester bak Fjället der ligger ett länd,
Som sköljes af Nordhafvets vågor,
Der hjeltegestalter vid himmelens rand
Framsväfva i aftonens lågor.
Der Nidaros tempel för nutidens folk,
Står fram som en talande forntidens tolk,
Hänförande vandrarens sinne.
Der fjällen bekransas af björkarnas hår,
Djerft floderna vägar sig bana,
Och friheten fram uti dalarna går,
Och svänger sin segrande fana.
Hell Nore! vi känna ditt anletes drag,
Vi äro ju slägt, och bringa i dag
Din Ungdom vår helsning, den varma.
För Helsingfors Studenter.
Från Söder och Vester ilar nu vår tanke hän öfver
stliga vågor till Auras stränder, till tapperhetens och
doghetens gamla hemland. Åfven derifrån öfverra-
kas vi i dag af ett kärt besök. Bröder från Helsing-
ors! Vi helsa Eder bjertligen, broderligen. Till E-
ler och Edert land känna vi oss dragna med starka,
ned mäktiga band; ty aldrig kunna vi glömma fram-
arna dagars gemensamma minnen. De ligga på dju-
et af våra hjertan. Välkomna hit! En och annan
f Edra landsmän har förut gästat i vår krets och
ned oss knutit oupplösliga vänskapsband. En och
nan snillets son, fostrad i Edra bygder, är öfver-
lyttad på Svensk grund. — Selmas skald, Nordens
jufva Näktergal, slår ännu vid lifvets nedgående af-
onsol, de milda, de ömma slagen. För oss ären J
j fremmande, J söner af det gamla, det kära Fin-
and.
0, Finland, trohets hem, 0 borg, som Ebrnsvärd
Ygt,
Nyss lik en blodig sköld från Sveas bjerta ryckt.
Så hafva vi mången gång vemodsfullt suckat med
den glödande skalden. Dock — vi äro icke skiljda.
Samma Nordens himmel med sin Karlavagn hvälfver
sig öfver våra hufvuden, samma haf sköljer våra strän-
der, samma Nordanvind skakar deröfver sina friska
vingar. — Och i andens verld stämma ädla själar
möte, när och hvarhelst de vilja. Helsen Edra brö-
der i Helsingfors! Sägen dem; att Sveas ungdom
städse för dem hyser varma känslor, att den i dag vid
den Nordiska ungdomsfesten dricker djupt för deras
— lycka.
För Nordens endrägt.
Enhed bruser dybt fra Havets Grunde
Enhed klinger gjennem Nordens Lunde
höjt mod Sky! — . .
Så slöts den herrliga sång, som klingade vid den
Nordiska ungdomens vårliga fest i Danas sköna stad.
Dessa toner, bevingade genier, sväfvade äfven till våra
stränder, der de i hvarje ungdomsfriskt bjerta funno
.roget gensvar. Hvem är, som ej vill, att Bröder skola
ilska hvarandra? Skandinaviens folk äro ju syskon.
SKANDINAVIEN — hvilken magisk kraft ligger ej i
letta ord! — Det stämmer i dag våra bjertan till
5 anklang. .
Glädjom pA att de tider äro förbi, dåNordens folk
mean Hvarandra med clinade svärd och färgade hvar-