— Det stackars Grekland synes åter hafva de missödet att blifva föremål för de stora makter nas öma förmynderskap. Tidningan Semaphor de Marseille af den 2 dennes innehåller ett bre från Athen af den 20 Maj, hvari säges, att be synnerliga rykten cirkulerat derstädes; att konun Otto, som icke lärer stå i mycken harmoni me; Grekiska folket och icke vill gifva det en konsti tution, som Grekerne, ännu! lifvade af minnen från det fordna fria Greklands lysande dagar, ön ska, han skulle afsäga sig regeringen, och at stora bekymmer i anledning deraf uppstått hvilken skulle blifva hans efterträdare, an tingen hertigen af Leuchtenburg, hertigen af Cam bridge eller prins August af Sachsen Coburg. Ehuru detta rykte icke kan antagas för san nolikt, förr än man fått höra något mera derom så innefattar det dock icke annat, än hvad son skett en gång förr. Det är väl bekant, att der stora mängden af folket i Grekland, när dess statsskick skulle organiseras sedan Turkarnes ok blif. vit afskuddadt, af allt bjerta önskade en republi kansk statsförfattning och en president till öfver: hufvud, samt minst af allt ville hafva en utlänning till konung. Ingen kan också bestrida, att all gudomlig och mensklig rättvisa billigade anspråken hos ett folk, som så länge stridt och blödt för sin frihet, att äfven sjelf få afgöra om sin styrelse. Men hvad gälla sådana grundsatser för kabinetterna? Ännu synes den dagen ej hafva randats, då de afsagt sig styrkans fordna rätt, att disponera öfver hela nationers öden, ungefär såsom öfver enskild egendom eller öfver en boskapsdrift. Var icke förhållandet nära nog enahanda i Belgien, ehuru detta åtminstone lyckades erhålla en konstitution, och man med billighet måste tillägga, att det är temligen väl lottadt i afseende på sin konungs person. Ar det icke ännu nästan värre i Tyskland, der det allmänna tänkesättet, uttryckt genom nästan alla Ständerförsamlingar, oupphörligt fordrar censurens afskaffande och verkligt representativa församlingar, men rezeringarne och förbundslagen i Frankfurt oupphörligt tillbakavisa dessa fordringar med stolt likgiltighet. När man betraktar dessa fenomener kan man icke nog förundra sig, att ingen enda furste finnes nog upphöjd i tänkesätt, nog lifvad af den ädla ärelystnaden, att förvärfva namnet verkligt stor inför efterverlden, för att i likhet med vår store Gustaf II Adolf, ställa sig i spetsen för tilebvarfvets id, och sålunda skörda sin belöning folkens kärlek samt blifva en af mensklighetens heroer. KR RR ESSIN