— Det stackars Grekland synes åter hafva de
missödet att blifva föremål för de stora makter
nas öma förmynderskap. Tidningan Semaphor
de Marseille af den 2 dennes innehåller ett bre
från Athen af den 20 Maj, hvari säges, att be
synnerliga rykten cirkulerat derstädes; att konun
Otto, som icke lärer stå i mycken harmoni me;
Grekiska folket och icke vill gifva det en konsti
tution, som Grekerne, ännu! lifvade af minnen
från det fordna fria Greklands lysande dagar, ön
ska, han skulle afsäga sig regeringen, och at
stora bekymmer i anledning deraf uppstått
hvilken skulle blifva hans efterträdare, an
tingen hertigen af Leuchtenburg, hertigen af Cam
bridge eller prins August af Sachsen Coburg.
Ehuru detta rykte icke kan antagas för san
nolikt, förr än man fått höra något mera derom
så innefattar det dock icke annat, än hvad son
skett en gång förr. Det är väl bekant, att der
stora mängden af folket i Grekland, när dess stats-
skick skulle organiseras sedan Turkarnes ok blif.
vit afskuddadt, af allt bjerta önskade en republi
kansk statsförfattning och en president till öfver:
hufvud, samt minst af allt ville hafva en utlän-
ning till konung. Ingen kan också bestrida, att
all gudomlig och mensklig rättvisa billigade an-
språken hos ett folk, som så länge stridt och
blödt för sin frihet, att äfven sjelf få afgöra om
sin styrelse. Men hvad gälla sådana grundsatser
för kabinetterna? Ännu synes den dagen ej hafva
randats, då de afsagt sig styrkans fordna rätt, att
disponera öfver hela nationers öden, ungefär såsom
öfver enskild egendom eller öfver en boskapsdrift.
Var icke förhållandet nära nog enahanda i Belgien,
ehuru detta åtminstone lyckades erhålla en kon-
stitution, och man med billighet måste tillägga, att
det är temligen väl lottadt i afseende på sin konungs
person. Ar det icke ännu nästan värre i Tysk-
land, der det allmänna tänkesättet, uttryckt ge-
nom nästan alla Ständerförsamlingar, oupphörligt
fordrar censurens afskaffande och verkligt repre-
sentativa församlingar, men rezeringarne och för-
bundslagen i Frankfurt oupphörligt tillbakavisa
dessa fordringar med stolt likgiltighet.
När man betraktar dessa fenomener kan man
icke nog förundra sig, att ingen enda furste fin-
nes nog upphöjd i tänkesätt, nog lifvad af den
ädla ärelystnaden, att förvärfva namnet verkligt
stor inför efterverlden, för att i likhet med vår
store Gustaf II Adolf, ställa sig i spetsen för ti-
lebvarfvets id, och sålunda skörda sin belöning
folkens kärlek samt blifva en af mensklighetens
heroer.
KR RR ESSIN