- -—- ——JF-—-—-— -Xx.m— — MMMM
bli att skratta åt hans infall, huru Man än före-
satte sig att se faderlig och filosofisk ut. Det al-
dravärsta var, att Adelaide tycktes road i hans
sällskap, och sjelfva mamma, som eljest var så
klok och försigtig, lät löjtnanten a5era hemma
så mycket han ville.
Vet, mamsell Åkerlind), sade en dag majoren,
de der löjtnanterne äro just ett påfluget folk —
här går, som mamsell ser, den der Antonsson
och blir bekant med oss, så att det är synd och
skam åt.
Det beror ju på majoren sjelf att hindra den
saken, yttrade guvernanten och smålog åt majo-
rens bryderi.
Ja så! hvad vill mamsell jag skall göra? Jag
kan slå mig i backen på, att om jag rent al vi-
sade karlen På dörren, så raljerade han bort sa-
ken; det är en konstmakare, jag har inga händer med
honom — men — men säg mig en sak, mamsell —
Hvad då, herr major?,
Jo, ser mamsell, Adelaide är ej numera ett
barn. Nej, visst icke, hon är aderton år. Ja
visst, hon är aderton år, och jag vill just icke
att löjtnanten — att han, den der spillevinken,
skulle ställa sig in med flickan; ty j fruntimmer
ären svaga käril, j kunnen aldrig segra, om någon
vill göra er segren stridig; jag fruktar, att hon
knappt har mod att visa honom vintervägen.r
I det fallet,, sade mamsellen småiskrattande,
,måste hon söka hemta detta mod af sin pappa;
ty majoren säger ju sjelf att det är Omöjligt, att
bli af med honom — dessutom tycker jag, att
löjtnanten är en god och hygglig yngling.n
Ja så, hon tycker det, hon, mamsell?, sade
majoren torrt och började spatsera fram och åter;