-———JF-—-—-— -Xx.m— — MMMM bli att skratta åt hans infall, huru Man än föresatte sig att se faderlig och filosofisk ut. Det aldravärsta var, att Adelaide tycktes road i hans sällskap, och sjelfva mamma, som eljest var så klok och försigtig, lät löjtnanten a5era hemma så mycket han ville. Vet, mamsell Åkerlind), sade en dag majoren, de der löjtnanterne äro just ett påfluget folk — här går, som mamsell ser, den der Antonsson och blir bekant med oss, så att det är synd och skam åt. Det beror ju på majoren sjelf att hindra den saken, yttrade guvernanten och smålog åt majorens bryderi. Ja så! hvad vill mamsell jag skall göra? Jag kan slå mig i backen på, att om jag rent al visade karlen På dörren, så raljerade han bort saken; det är en konstmakare, jag har inga händer med honom — men — men säg mig en sak, mamsell — Hvad då, herr major?, Jo, ser mamsell, Adelaide är ej numera ett barn. Nej, visst icke, hon är aderton år. Ja visst, hon är aderton år, och jag vill just icke att löjtnanten — att han, den der spillevinken, skulle ställa sig in med flickan; ty j fruntimmer ären svaga käril, j kunnen aldrig segra, om någon vill göra er segren stridig; jag fruktar, att hon knappt har mod att visa honom vintervägen.r I det fallet,, sade mamsellen småiskrattande, ,måste hon söka hemta detta mod af sin pappa; ty majoren säger ju sjelf att det är Omöjligt, att bli af med honom — dessutom tycker jag, att löjtnanten är en god och hygglig yngling.n Ja så, hon tycker det, hon, mamsell?, sade majoren torrt och började spatsera fram och åter;