toriserad att från tjensten skilja min företrädare vid Selets bruk, hr bergmästaren Quensel. Mig sade man åtminstone att hr öfverstens åtgärd med mitt entledigande var både okänd och okär. Uti samma stycke förekommer ock, att som jag kunde förete goda tjenstebevisp m. m. blef jag till tjensten antagen. Jag har åtminstone aldrig företedt några sådana, hvarken för tit. Klingstedt eller någon annan af de flera principaler jag i min lefnad haft, och just af det stora skälet, att jag aldrig begärt eller fått eller innehaft några tjenstebevis, emedan lyckan förunnat mig, att utan sådane, ändock få förtroende. Jag vet således icke hur tit. Klingstedt kommit på den inbillningen, att han sett mina tjenstebevis. Kontraktet, som tit. Klingstedt uppgifver vara med mig upprättadt, skall efter hans förmenande tillintetgöra mina uppgifter om de stora löften, som Hrr Röslein och Klingstedt verkligen förespeglat mig: denna uppgift förstår jag lika så litet, som hvarifrån tit. Klingstedt vill hemta stöd för sitt föregifvande, att kontraktet blef frivilligt af mig undertecknadt. Hvarken något frivilligt eller ofrivilligt undertecknande af mig har någonsin funnits derå påtecknadt och utaf bilag. litt. A, och K. (hrr Rösleias och Klingstedts egna bref) begge liksom kontraktet införda i Aftonbladet M 409, synes bäst, huruvida något tvivel kan ega rum i afseende på trovärdigheten i mina uppgifter om de begge herrarnes lysande förespeglingar. IT ordningen förekommer nu hr öfverstens uppgift huru jag uppfyllt de pligter jag mig åtagit. Det första brott mot dessa skulle vara att jag icke på öfverenskommen tid inställt mig i tjenst, utan att allvarliga skriftliga anmaningar måste användas för att förmå mig dertill.n Så länge tit. Klingstedt icke med bevis styrker denna uppgift, qvarstår den såsom en alldeles grundlös. Jag hade aldrig förbundit mig, att hvarken på bestämd eller obestämd tid inställa mig, icxe heller har jag afbört de allvarliga skriftliga anmaningarne, som han påstår måste användas,. Hade dessa anmaningar träffat mig, så är det ganska säkert, att jag icke hade företagit ifrågavarande resa. Uti hvilken uppenbar strid med hvarandra stå icke för öfrigt alla dessa öfverstens uppgifter, der på ett ställe yttras om förespeglingar för att förmå mig antaga en tjenst hvaraf jag var i behof, och på ett annat ställe det heter: att allvarliga skriftliga anmaningar måste användas för att förmå mig till inställelse i tjensten. Slutligen anlände jag dock, säger han, i sällskap med bokhållaren Bergman, af hvars tjenst öfyersten icke var i behof,. I min relation bar jag upplyst orsaken hvarföre öfversten icke var i behof af Bergmans tjenst, nemligen att Alters bruk, der öfversten ville emplojera bokhållaren, ännu då, vid vår ankomst till stället, icke fanns till, ehuru det af Hr öfversten sades hafva blifvit uppbygdt på blott den korta tiden af fem veckor. Uti en promemoria af Hr öfverstens egen hand anmodades jag att från Bergslagen medtaga en driftig bokhållare för Alters bruk. Denna promemoria har jag icke till hands, så att den nu kan biläggas; men jag förbinder mig likväl att bålla den tillhanda, och försöka att få den i tryck framlagd. Det var imedlertid lycka att tit. K. glömt att bygga det der bruket, för hvilket han reqvirerade en bokhållare; ty derigenom fick jag tillfälle att, som tit. K. säger, mig ovetande göra honom en tjenst. Jag fick imedlertid också sjelf betala denna tjenst. Tit. K. säger att hans föreskrifter icke blifvit efterkomna. Uti min relation har jag visserligen i förbigående ådagalagt anledningarne hvarför icke de mig gifna föreskrifter alltid blefvo efterkomne; men som Hr öfversten icke tycks vara rätt nöjd med den flygtiga förklaring jag der gjort, så måste jag väl å nyo andraga några andra facta, som, jag vill förmoda det, med ens skola uppfriska Hr öfverstens minne. De föreskrifter; hvaröfver Hr öfversten i synnerhet förgeymmade sig att de af mig hade blifvit overkställde, voro nemligen följande: Den uti promemorian (Lit. E.) af den 7 Febr. 1825 uti 8:de punkten anbefallda byggnaden af ett bränneri straxt invid stångj.rnssmedjan blef verkligen icke under min tjenstetid verkställd. Skälen dertill gillades af alla, utom af Hr öfversten; och sjelfva smederne vid bruket tackade mig för det jag icke byggde ett bränneri vägg i vägg med smedjän. Bränvinslusten behöfde ej detta retmedel. Örfversten byggde sedan sjelf rusfabriken, men med hans afsked fick ock fabriken afsked. Ea kolugn, hvars byggande Hr öfversten befallt, blef ock af mig uraktläten, intill dess Hr öfversten personligen kom tillstådes. Orsaken var helt enkelt den, att platsen visst var mycket tjenlig för byggnad, men hade för en kolugn den olägenheten, att deromkring icke fanns någon kolved. Öfversten brydde sig cj om detta lilla item, utan byggde ändå, byggde till större delen af obrändt tegel och af trä i stället r jern till alla rören som erfordrades. Också förklarades byggnaden rent af oduglig, ingen ansåg mödan värdt att deri anställa kolningsförsök, utan fick den efter behag förfalla sedan den en liten tid stått såsom ett monument efter Hr öfversten Klingstedts insigter och månhet om egarens medel. En spefogel hade derpå tecknat: Klingstedtska familjens grafkor. En gång befallde öfversten mig att bortsälja husen å Ahlviks by: nykommen och ännu litet obekant med sakerna, lyste jag ock ut auktion; men sedan jag öfvertygat mig att husen tillhörde Konungen, öfverlemnade jag åt öfversten sjelf, att om han tilltrodde sig verkställa denna åtgä:d, hvilken jag ansåg som en svår åverkan. Jag uraktlät äfven att från Meldersteins bruk, som då ännu tillhörde brukspatron Lythreus, till Selet bortöra och anställa en stängjernssmed vid namn Vikström: skälet var att Vikström sjelf var disponent öfver sin person och ville icke låta flytta sig. Också fick jag i början af min befattning order att aga lera till Selets bruk vid Ava by; ordern verkställdes, men egarne till byn förbjödo en vacker dag all lertägt på deras egor, och frågade mig om man annu då (år 4825) trodde sig få lika egenmägtigt be