rare ansvar honom drabba, än att han, för hvad honom till last ligger, skall böta 466 Rdr 32 sk. Bko. Justitierådet grefve Snoilsky åter utlät sig: Emedan icke visadt är, att klaganderne, hvilka hvar efter annan tjenstgjort såsom revisorer inom Kammarkontoret, och i likhet med hvad tillförene kammarskrifvaren derstädes ålegat, varit skyldige granska uppbördskontorets inkommande månadsräkningar, dervid haft att ställa sig till efterrättelse andra föreskrifter än de, som varit gifne bemälde kammarskrifvare, uti den för kamreraren i förstnämnde kontor, under den 46 Dec. 1803 utfärdade instruktion, samt enligt hvad densamma innehåller, klaganderne icke kunde betraktas annorlunda, än såsom biträden åt kamreraren, under hvars befattning och uppsigt de varit anställda, och till hvilka de ägt att aflemna de anmärkningar, som, under revision af räkenskaperne, kunde af dem författas; ty och som Kammarkontorets kamrerare kammarrättsrådet Winrsth icke uppgifvit, att han, genom underlåten anmälan trån revisorernes sida, varit okunnig derom, att månadsförslagen eller räkningarne för sent inkommit, eller att vid dem, såsom verifikationer, fogade banko-attester öfver insatte uppbördsmedel varit utgifna å en tid, vida sednare än den, för hvilken medlen redovisades, utan bemälde kammarrättsråd tvärtom medgifvit och erkänt, alt revisorerne för honom sådant anmält; hvartill kommer, att kamreraren, till hvilken tullförvaltarens i uppbördskontoret räkenskaper ingingo, innan de till revisorerne öfverlemnades, med den minsta uppmärksamhet på de skyldigheter honom iålegat, icke kunnat undgå sjelf iakttaga nyssberörde omständigheter, till den åtgärd, som i anledning deraf varit af nöden; alltså pröfvar jag, för min -del, rättvist att, med ändring af Kammarrättens utslag, befria revisorerne Björkman, Winroth och Nordström från de emot dem väckta ansvarsoch ersältningspåståenden. I detta utlåtande instämde justitieråden Nordenstolpe och Backman. Justitierådet Engeihart åter ywrade: Som protokolls-sekreteraren Nordström, hvilken vid medlet af år 1835 tillträdt sin revisorsbefattning, vid granskning af de från inkommande tullkartmaren aflåtna månadsförslag, lemnat utan behörig anmärkning det om grof oordning vid redogörelsen för tullverkets medel vittnande förhållande, att ehuru dessa förslag skolat afgifvas för hvarje m nad, sednast å 20:e dagen i den nästpåföljande månaden, desamma likväl, till bestyrkande af gjorda insättningar i Rikets Ständers bank af de under månadens lopp influtna tullmedlen, åberopat förslagen) bifogade ersättningsbevis, utfärdade flere månader sednare; ett förhållande, hvilket destoheldre bordt ådraga sig Nordströms uppmärksamhet, som detsamma icke ens kunnat äga rum, derest månadsförslagen varit afgifna inom föreskrifyen tid ; alltså, och då det enligt min mening måste antagas, att derest Nordström i vederbörlig ordning gjort anmälan angående berörde oordentlighet, ensådan åtgärd skulle hafva medfört en undersökning och rättelse, hvarigenom tullförvaltaren Fintr betagits tillfälle att föröfva och dölja de af honom, under dentid Nordström varit revisor, begångna tillgrepp af tulluppbördsmedlen, pröfvar jag, för min del, rättvist att, med ogillande af Nordströms klagan och med bifall till advokatfiskalen Printzenskölds cmot honom fullföljda påstående, på det sätt ändra Kammarrättens utslag, att Nordström skall i 3:e rummet, eller näst efter kammarrättsrådet Winroth, godtgöra hela den till är 1836 hänförda andelen af Finers uppbördsbalans; men, ehuru jag anser enahanda underlåtenhet ligga inspektoi Björkman och bokhållaren Winroth till last, unde den tid de revisorsbefattningen innehaft; likväl och då, enligt serskildt meddeladt beslut, icke någon de af ifrågavarande balans kan till samma tid hänföras, hvadan deras felaktighet ej eller må anses hafva led till förlust för Kongl. Ma:jt och kronan, finner jag parterne icke å någondera sidan hafva anfört skäl som kan leda till ändring af det slut, hvaruti Kammarrätten angående Björkman och Winroth i målel stadnat. Justitierådet Stråle förenade sig med justitieråde grefve Snoilsky och justitierädet Temptander med ju stitierådet grefve Sparre. Vidare, och hvad beträffade presidenten af Billbergh, pröfvade, på de af Kammarrätten anförda skäl, samt då af Billbergh jem väl till last låg, att han lemnat utan anmärkning och rättelse uppbördskontorets af honom kända förfarande, at! icke, i enlighet med ovilkorliga föreskriften i 4 S af instruktionen för uppbördskontoret den 48 Juni 1825, två gånger i hvarje vecka uppbörder i Rikets Ständers bank insätta, Högsta Domstoler rättvist fastställa öfverklagade utslaget i hvad a Billberghs ansvarighet för 4856 års uppbördsbalans angick; dock att, i följd af Högsta Domstolens fleste ledamöters i frågan rörande protokollssekreteraren Nordström fattade beslut, presidenten af Billberghs ansvarighet vidtager näst efte kammarrättsrådet Winroths; ochalldenstund emol presidenten af Billbergh, i afseende å 18536 års balans uti kassörsoch utgiftskassan förekom, dels att, ehuru ej mindre af det inseende öfver Kam. markontoret, som, enligt 9 i Generaltullstyrel sens instruktion den 43 Juli 1825, förste depar tementschefen bör utöfva, än äfven af dennes skyl en att de till generaltullstyrelsen inkomn Eassörskontorets förskolsreqvisitioner i behörig skick föredraga, följde, att presidenten af Billberg bordt hålla hand deröfver, att Kamimarkontorca sin pligt likmätigt, utredt de till upplysning on behofvet af förskotten hörande omständighete: och således om till kassans disposition redan lem nade medel blifvit för tullverkets räkning an vände, af Billbergh likväl, i berörde egenskaj både före och efter det han någon tid af nyss nämnde år General-tulldirektörs-embetet för valta tillstyrkt förskotternes beviljande endast på grun af Kammarkontorets meddeldta utlåtanden, hvilk icke ens antydt i hvad mån en sådan utrednin Sm I riv AAK IE äg mam:22 2 Lar mm