foniska teorien. Främst deribland stå väl dei
sednare tider mångfaldigade rönen öfver värmens
tilltagande i djupa grufvor och borrade brunnshål,
enligt hvilka, genom en vanlig regula de tri, upp-
lyses, att jorden ännu måste vara smält vid 4,
högst 7 svenska mils djup. Vi bebo, efter denna
beräkning, ett skal om 4 till 7 mils tjocklek,
hvilande på ett lavahaf af 14180 mils djup unge-
fär, som befinnes emellan detsamma på vår sida
af jordklotet och de motsvarande 4 till 7 milen
fast skal på den motsatta sidan. Vulkanerna äro
små öppningar, hvarigenom lavahafvet afbördar
sig det obetydliga öfverskott, som den nu mer
oändligt långsamma afsvalningen utpressar från
jordens inre.
Man ser huru Neptunus kommit ur modet hos
geologerna för Pluto, och endast efteråt och till
en mindre del kunnat återvinna något insteg vid
den geologiska jordbildningen. Begge hotas nu
med, att ej blott få dela väldet, utan att snart
sagdt undanträngas af en tredje hednisk, gudamakt;
men också en, som af ålder lagt än den ene än
den andre af Olympens Pärer för sina fötter.
Med ett ord, det är den hulda Afrodite sjelf. Det
låter väl nästan som ett skämt; men ett par ly-
ska geologer taga saken ganska allvarsamt, på sätt
läsaren skall finna af det följande. 39 (Forts.)