kiekades han för andra gången till Navarra och; Biscaya när upproret 1841 utbröt. Sedan denna krisj: ar öfvergången, började han spela en underlig rolll senom att efterapa Espartero och liksom denne pu-. licera tidningsartiklar samt uppväcka fruktan hos: egenten och förhoppningar hos dennes fiender. Manl! jalade till och med om revolutionära planer, som han j: och hans arme skulle hyst, om hemligt förstånd med ! Moderados och republikanerne; men han kämpade l: mot ett parti, som var honom öfvermäktigt. För att! helt och hållet tillintetgöra honom, utnämndes han af: regenten till konseljpresident. Rodil gick in i snaran, vare sig af kortsynthet eller brist på mod; mnog! af, regenten blef sedermera allt, och ingen har der-l: efter talat hvarken godt eller ondt om honom. Hvadl: de andre kabinettsmedlemmarne vidkommer, så har ustilieministern Zumalacarreguay, broder till Carlistchefen, icke ärft dennes talanger. Om Almadovar,l: kabinettets utrikesminister och artillerigeneral, känDer man intet annat, än att han skall vara en ullkomlig cavallero. Inrikes-ministern Torras Soano är en man utan inflytande. Endast Capaz ochl Calatrava äro att anse såsom politiska personer. Hr Calatrava, bror ti!l 1836 och 1837.årens konseljpresident, har visst kunnat begå felsteg under ledningen af finanserna; men han har likväl icke fläckat sitt rykte såsom de fleste af hans föregångare. Annorlunda är förhållandet med Hr Capaz, Och så framt ingenting af allt hvad man säger om honom skulle vara sannt, har aldrig osanningen mer försyndat sig mot någon. Beständigt äro sådana rykten om honom i omlopp; i synnerhet har man lagt honom till last, att general Leon fick beträda schavotten, emedan genom hans votum såsom konseljpresident dödsdomen uttalades. Ministeriella partiets hufvudmän äro likväl icke ministrarne sjelfve, utan två. eller tre af 4842 års män, som man kallar Docea-. höstas. Den me:t ansedde af dem är utan tvifvell Don Anogustin Arguelles, nyligen återvald till deputerad för Madrid. Under revolutionernas alla omvexlingar har han utöfvat ett stort inflytande. TIfrig reformist år 4842 förvärfvade han sig, mer eller min-) dre förtjent, namn af den gudomlige.n År 1820 var han cen af de ifrigaste anhängarne af den moderata principen; derefter tillbragte han 40 år såsom landsförvist, och då han 1834 åter uppträdde på den politiska skådeplatsen, var det för att bekämpa sina gamla vänner Martinez de la Rosa och Toreno, den tidens ministrar. Sedan dess är han hufvudman eller snarare patriark för progressistiska partiet, hvilket likväl icke alitid följer hans råd, men gerna bröstar sig med hans anseende. Då regentskapslagen diskuterades, var alliansen mellan Doceanistas och Ayacuchos nära att brytas. Arguelles, lika med flera andra, yttrade sig emot regentskapets uppdragande åt en enda person; han fruktade missbruk af makten hos en enda, hvilken icke kunde vara någon annan än Espartero. Den motsatta åsigten segrade. Likväl lyckades det att fästa. Arguelles vid styrelsen, derigenom, att man utnämnde honom till Drottningens förmyndare. Den förut så firade talaren har nu det felet att vara mångordig, också brister det honom öfvervägande kraft; dessutom är han icke sin tids man. Såsom Spanior från år 4812, hyser han ännu ett dödligt hat mot alla fransmän, såsom konstitutionell från 4823 drömmer han ännu om heliga allianser och om hertigens af Angoulåme invasion; lik Nestor, talar han ständigt om sin lefnads glansperiod, anser de nya generationerna oerfarna och okloka; med sina ändlösa, svulstiga tirader är den gudomlige Arguelles ungefär ett sidostycke till den äldste af Victor Hugos alla borggrefvar. Hvad man för öfrigt talar om hans slöserier, förskingringar och ett mindre pa-sande uppförande mot hans myndling, den unga Drottningen, så är detta alideles gripet ur luften. Mindre verksam del uti dagens frågor, åtminstone såsom det synes, tager Don Jos Calatrava. Såsom president i högsta domstolen synes han helt och hållet fördjupad i detta sitt embetes funktioner, men icke destomindre är han en af partiets märkligaste personer. Då Arguelles förenar stränghet i grundsattser med enfald i seder, så vidhåller Calatrava sina fattade meningar med oböjlighet ända till hårdnackenhet, för öfrigt äger han ingen djup politisk blick, är rå och oförsonlig mot sina fiender. Under utvandringsperioden var han commis hos Mendizabal. Såsom konseljpresident efter revolutionen i La Granja betedde han sig hvarken såsom skicklig statsman eller djerf revolutionär; hans ställning har ej heller något som utmärker honom framför åe flesta andra ministrarne. Utom Ayacuchos urskiljer man äpnu trenne andra verksamma partier, nemligen de parlamentariska progressisterne, de rena progressisterne och de radikala eller republikanerne. I spetsen för de förstnämnde står Cortina, en f. d, utmärkt advokat från Sevilla. I början af revolutionen hade Moderados trott sig få räkna honom till dessas parti, men Snart såg man honom taga del i flere pronunciamentos, nemligen i Sevilla, ett beteende, som mycket skadade Esparteros uppkomst. Cordova och Narvaez, äfvenledes komprometterade genom Cortinas uppförande, blefvo tvungna att öfvergifva Spanien, under det att han sjelf var så lycklig att kunna få qvarstanna i Sevilla, Utnämnd några månader derefter till Cortes-ledamot, bekände han sig öppet för Esparteros vän, och uppträdde eftertryckligt emot Moderados, då municipal-lagen diskuterades. Derföre blef han äfven efter Septemberrevolåtionen, till hyars varmaste anhängare han hörde, medlem af ministeren, i hvilken egenskap han utan tvifvel mest bidrog, att Espartero blef utnämnd till ensam regent. Hr Cortina äger administrativ skicklighet och är dessutom en nitisk och kraftfull man. Under Oktober-händelserna var ingen verksammare och mera beslutsam än han. Ehuru endast bataljonschef vid national-milisen, var det han, som bestämde dagens öde och tillintetgjorde sammansvärjningen i palatset. Då det så fordras, vet han att iakttaga måtta; och ehuru redan då Gonzales motståndare, undslapp honom likväl intet enda djerft eller sårande ord, som eljest skulle hafva träffat en ännu högre än den . ansvarige ministern. Likväl har regenten icke