kiekades han för andra gången till Navarra och;
Biscaya när upproret 1841 utbröt. Sedan denna krisj:
ar öfvergången, började han spela en underlig rolll
senom att efterapa Espartero och liksom denne pu-.
licera tidningsartiklar samt uppväcka fruktan hos:
egenten och förhoppningar hos dennes fiender. Manl!
jalade till och med om revolutionära planer, som han j:
och hans arme skulle hyst, om hemligt förstånd med !
Moderados och republikanerne; men han kämpade l:
mot ett parti, som var honom öfvermäktigt. För att!
helt och hållet tillintetgöra honom, utnämndes han af:
regenten till konseljpresident. Rodil gick in i sna-
ran, vare sig af kortsynthet eller brist på mod; mnog!
af, regenten blef sedermera allt, och ingen har der-l:
efter talat hvarken godt eller ondt om honom. Hvadl:
de andre kabinettsmedlemmarne vidkommer, så har
ustilieministern Zumalacarreguay, broder till Carlist-
chefen, icke ärft dennes talanger. Om Almadovar,l:
kabinettets utrikesminister och artillerigeneral, kän-
Der man intet annat, än att han skall vara en
ullkomlig cavallero. Inrikes-ministern Torras So-
ano är en man utan inflytande. - Endast Capaz ochl
Calatrava äro att anse såsom politiska personer.
Hr Calatrava, bror ti!l 1836 och 1837.årens kon-
seljpresident, har visst kunnat begå felsteg under
ledningen af finanserna; men han har likväl icke
fläckat sitt rykte såsom de fleste af hans föregån-
gare. Annorlunda är förhållandet med Hr Capaz,
Och så framt ingenting af allt hvad man säger om ho-
nom skulle vara sannt, har aldrig osanningen mer för-
syndat sig mot någon. Beständigt äro sådana rykten
om honom i omlopp; i synnerhet har man lagt ho-
nom till last, att general Leon fick beträda schavot-
ten, emedan genom hans votum såsom konseljpresi-
dent dödsdomen uttalades. Ministeriella partiets huf-
vudmän äro likväl icke ministrarne sjelfve, utan två.
eller tre af 4842 års män, som man kallar Docea-.
höstas. Den me:t ansedde af dem är utan tvifvell
Don Anogustin Arguelles, nyligen återvald till depute-
rad för Madrid. Under revolutionernas alla omvex-
lingar har han utöfvat ett stort inflytande. TIfrig re-
formist år 4842 förvärfvade han sig, mer eller min-)
dre förtjent, namn af den gudomlige.n År 1820 var
han cen af de ifrigaste anhängarne af den moderata
principen; derefter tillbragte han 40 år såsom lands-
förvist, och då han 1834 åter uppträdde på den po-
litiska skådeplatsen, var det för att bekämpa sina gamla
vänner Martinez de la Rosa och Toreno, den tidens
ministrar. Sedan dess är han hufvudman eller snara-
re patriark för progressistiska partiet, hvilket likväl
icke alitid följer hans råd, men gerna bröstar sig med
hans anseende. Då regentskapslagen diskuterades, var
alliansen mellan Doceanistas och Ayacuchos nära att
brytas. Arguelles, lika med flera andra, yttrade sig
emot regentskapets uppdragande åt en enda person;
han fruktade missbruk af makten hos en enda, hvil-
ken icke kunde vara någon annan än Espartero. Den
motsatta åsigten segrade. Likväl lyckades det att fä-
sta. Arguelles vid styrelsen, derigenom, att man ut-
nämnde honom till Drottningens förmyndare. Den
förut så firade talaren har nu det felet att vara mång-
ordig, också brister det honom öfvervägande kraft;
dessutom är han icke sin tids man. Såsom Spanior
från år 4812, hyser han ännu ett dödligt hat mot alla
fransmän, såsom konstitutionell från 4823 drömmer
han ännu om heliga allianser och om hertigens af An-
goulåme invasion; lik Nestor, talar han ständigt om
sin lefnads glansperiod, anser de nya generationerna
oerfarna och okloka; med sina ändlösa, svulstiga tira-
der är den gudomlige Arguelles ungefär ett sido-
stycke till den äldste af Victor Hugos alla borggref-
var. Hvad man för öfrigt talar om hans slöserier,
förskingringar och ett mindre pa-sande uppförande
mot hans myndling, den unga Drottningen, så är detta
alideles gripet ur luften. Mindre verksam del uti da-
gens frågor, åtminstone såsom det synes, tager Don
Jos Calatrava. Såsom president i högsta domstolen
synes han helt och hållet fördjupad i detta sitt embe-
tes funktioner, men icke destomindre är han en af
partiets märkligaste personer. Då Arguelles förenar
stränghet i grundsattser med enfald i seder, så vid-
håller Calatrava sina fattade meningar med oböjlighet
ända till hårdnackenhet, för öfrigt äger han ingen djup
politisk blick, är rå och oförsonlig mot sina fiender.
Under utvandringsperioden var han commis hos Men-
dizabal. Såsom konseljpresident efter revolutionen i
La Granja betedde han sig hvarken såsom skicklig
statsman eller djerf revolutionär; hans ställning har
ej heller något som utmärker honom framför åe flesta
andra ministrarne.
Utom Ayacuchos urskiljer man äpnu trenne andra
verksamma partier, nemligen de parlamentariska pro-
gressisterne, de rena progressisterne och de radikala
eller republikanerne. I spetsen för de förstnämnde
står Cortina, en f. d, utmärkt advokat från Sevilla.
I början af revolutionen hade Moderados trott sig få
räkna honom till dessas parti, men Snart såg man ho-
nom taga del i flere pronunciamentos, nemligen i Se-
villa, ett beteende, som mycket skadade Esparteros
uppkomst. Cordova och Narvaez, äfvenledes kom-
prometterade genom Cortinas uppförande, blefvo tvung-
na att öfvergifva Spanien, under det att han sjelf var
så lycklig att kunna få qvarstanna i Sevilla, Utnämnd
några månader derefter till Cortes-ledamot, bekände
han sig öppet för Esparteros vän, och uppträdde ef-
tertryckligt emot Moderados, då municipal-lagen dis-
kuterades. Derföre blef han äfven efter September-
revolåtionen, till hyars varmaste anhängare han hörde,
medlem af ministeren, i hvilken egenskap han utan
tvifvel mest bidrog, att Espartero blef utnämnd till
ensam regent. Hr Cortina äger administrativ skick-
lighet och är dessutom en nitisk och kraftfull man.
Under Oktober-händelserna var ingen verksammare
och mera beslutsam än han. Ehuru endast bataljons-
chef vid national-milisen, var det han, som bestämde
dagens öde och tillintetgjorde sammansvärjningen i
palatset. Då det så fordras, vet han att iakttaga
måtta; och ehuru redan då Gonzales motståndare,
undslapp honom likväl intet enda djerft eller sårande
ord, som eljest skulle hafva träffat en ännu högre än
den . ansvarige ministern. Likväl har regenten icke