Ej sundets vågor då oss skola skilja;
Från Nordkyns dystra fjell till Eyderå
Skall enig herrska samma rena vilja,
Bland röda gossar, och bland gossar blå.
På fjellets spets är hatets Loke bunden,
Från Hel den Hvite återkommen är;
Från Breidablik han ser oss denna stunden
Och Balders frid ånyo oss beskär.
Tre kronor glimma som en enda krona,
Tre brödrafolk i kärlek blifva ctt;
Hvad kungar brutit, folken nu försona,
Hvad kriget röfvat; friden återgett.
Impromtu till P. B. i anledning af hans
Hilsen fra Kjöbenhavn
— Anden — — — SS ST OT
— — — varsler Nordens Vaar!
P. R.
Hell, lif och mod! De murkna portar springa —
Och vinden spelar frisk kring nordens vår:
Vid himlens körer, som i lunden klinga,
Går kraften fram och hoppets blommor sår .--.
Men skuggrädd otro sina händer tvår.
Att marseljäsen känna, ej blott sjunga,
Förmå likväl i nordens vår de unga.
Glöm ej vår framtids-syn: en vår i knoppning,
Der gren vid gren förenad styrka ger!
Sätt dock ej tro till hvarje ny förhoppning,
Förrn solens fulla glans mot frukten ler:
En östan-storm kan fälla lunden ner.
Mea marseljäsen känna, ej blott sjunga,
Förmå ju då i nordens vår de unga!
C—n.
Afsked från Stockholm, den 7 Juni 48453.
Tiden springer. Det till afsked stundar.
Vänner, hand i hand ännu en gång!
Förrn vi hemåt dra, till våra lundar,
Än ett hjertats ord, och än en sång!
Skyndom, skyndom nu, j unge männer,
Sluten samman eder spridda rad,
Än ett handslag åt de kära vänner,
Vännerna i Birgers stolta stad!
Om på återfärden öfver djupen
Till det södra Skandias sköna vår
Vi en bölja möta, en förlupen,
Som — en trött pilgrim — mot östern går;
Någon af oss hviskar: helsa örnen
Om den fest, som nyss i norden var,
Helsa, att en krona, fast af törnen,
Är hvad Skandia nu åt honom har!
Drag mot Åland hän, och ännu längre
Öster ut, mot Auras fagra strand,
Der en imperators-hand allt trängre
Drager åt förut nog trånga band;
Till det land, der klangen af det Svenska,
Af det kära, sköna tungomål
Reåedan — icke är den fosterländska
Gamla klang, som smakar utaf stål.
Blir dig bördan allt för tung på vägen,
O, så stanna då vid Bomarsund,
Res dig der på tå och träng förvägen
Närmare den klufna örnens grund;
Sjung så ut vår stolta helsning, medan
Stormen häpen stannar öfver sjö,
Sjung den skarpt och klingande — och sedan
Tig, och krök din mjuka rygg, och dö!
Få TaALIS QUALIS.
fr —HltO——