vidare, att svaranderne, inkomne i portgången, ge-
nast tillropat källarmästaren och hans gäster att ul-
lemna deras kamrat, och att hotelserne af dörrens
inslående och yxans användande endast och allenast
varit förenade med yrkanden af samma syftning, men
inga andra: och slutligen att svaranderne, vid åter-
vändandet in i huset, såsom jag förut afsigtsenligt an-
märkt, åtföljdes af en tillstädeskommen patrull; hvil-
ket äfven, i sin män, visar att deras afsigt ej innebar
något olofligt. Ty den som föresatt sig en brottslig
gerning, brukar ej gerna medtaga patrull, hvars be-
stämmelse är med dylika ändamål alltför litet förenlig.
Då allt visar, att icke ens någon klandervärd af-
sigt, än mindre något berådt mod att göra skada,
varit förenad med befrielsen af löjtnant Weahlfeldts
person; så försvinner ock ifrån samma handling all
egenskap af brutet edsöre; ty alla arter af detta svåra
brott förutsätta berådt mod att göra skada, blott
med undantag af den enda art, nemligen brott mot
andras personliga frihet, hvartill vederparterne gjort
sig skyldige.
Ett företag af denna sednare natur, hvarigenom
både öfverhet och medborgerlig frihet hånas, utmär-
ker ett så rått förakt för samhällsordningen i dess
alldra ömtåligaste del, samt innebär så mycken våda
i möjliga följderne, och är så förhatligt hos allt hyf-
sadt folk, som näst lif och ära högst värdera friheten
— att dylika våldsverkare icke ens få hemta någon
undskyllan från sina afsigters föregifna — vare sig
till och med verkliga — obrottslighet.
Om — såsom jag tror mig hafva visat — löjtnant
Wahlfeldts befrielse saknar all karakter af edsöre-
brott, så försvinner ock all svårare kriminal egenskap
från den åkomma, som, vid nämnde händelse, träffade
en af källarmästaren Frösslunds gäster, hvilken dess-
utom stod i sådant förhållande till saken, att, enligt
23 kap. Missgerningsbalken, hans åkommor böra an-
ses ogilde.
Jag har nu sökt utreda sakens rätta ställning, utur
både allmänna lagens och billighetens synpunkt; och,
tvingad af kärandernes eget sätt att föra sin talan,
kan jag ej undgå att, efter deras gifna efterdöme,
yrka laga ansvar å dem, som, enligt förebragt full
bevisning, begått det oursäktliga väldet mot löjtnant
Wanhlfeldts personliga frihet.
På kärandernes slutpåståenden har jag icke egent-
ligen något att svara; ty både deras försök att jäfva
en mängd vittnen, hvilkas utsagor de sjelfve åbero-
pat, och att yrka fästningsstraff på åtskilliga af mina
hufvudmän, äro lyckligtvis så uppenbart orimlige, att
icke någon vederläggning deraf beböfves.
Jag bestrider alla af käranderne framställde ersätt-
ningsanspråk, såsom obestyrkte till sin grund, och öf-
verdrifna i uppskattningen. Kärandernes oväntade,
och i protokollet vederlagda, förnekelse, att hafva på-
kallat ransakningen, röjer att de anse sig hafva skör-
dat ringa ära af saken. Denna upphjelpesicke heller
genom det kittsliga framställningssättet i deras slut-
anförande, hvilket tvertom sprider ett icke fördelak-
tigt ljus öfver striden emellan deras inre öfvertygelse
om sakens rätta ställning, och strängheten i deras an-:
svarsyrkanden; ty den, som verkligen tror sig hafva
skäl att taga domarens bjelp i anspråk för stora och
djupa oförrätter, brukar icke framställa sitt ärende i
det gäckande hånets språk. Jag vill icke inträda på
denna täflingsban, utan lemnar käranderne fritt att,
äfven framdeles under rättegången, fortsätta öfnin-
garne i den, mera lätta än hedrande, konsten att ut-
ösa grofheter.
Märkvärdigt blifver imedlertid alltid, att, såsom jag
i början erinrat, käranderne esjelfve påkallat ransak-
ning om händelser, hvaruti de sjelfve mest blottställt
sig för ansvar. Att saken, vid ransakningens början,
blifvit af allmänna opinionen så oriktigt bedömd, kunde
väl äfven anses värdt uppmärksamhet; men att ryktet
ljuger är så vanligt, att deruti ej ligger något märk-
värdigt. Stockholm den 24 Maj 1843.
Andr. Möller.
Efter uppläsande hvaraf auditören LOrange af kan-
slisten Möller fordrade upplysning, om han haft sine
hufvudmäns uppdrag, att framställa så beskaffade på-
ståenden, som ofvanintagne skriften innehöll, till hvil-
ken fråga LOrange fann sig desto mer befogad, som
Möller förut yttrat, det hans hufvudmän endast kom-
mo att inskränka sig till svaromål i denna sak, och
det vore angeläget veta till hvilken auditörens huf-
vudmän hade att hålia sig, för den händelse, att de
funno sig befogade till rekonventionstalan.
Möller åberopade såsom svar härå det uppdrag han
inför Slottsrätten af sine hufvudmän erhållit, att föra
deras talan, samt förklarade, det han sjelf underkasta-
de sig allt ansvar, som i rekonventionsväg kunde
komma i fråga.
LL Orange begärde del af Möllers skrift för att derå
svara och aktor assessorn Salomonsson anhöll likale-
des att utbekomma protokollen i målet, för att kom-
ma i tillfälle afgifva de påståenden, hvartill han kun-
de finna sig befogad; med bifall hvartill målet upp-
sköts till d. 314 Maj, då aktor, som af protokollen
igde erhålla del, hade att i målet sig yttra; äfven-
som auditören LOrange förklarades berättigad att till
besvarande emottaga vederparternes ofvanberörde skrift.
S46 (Forts. e. a. g.)
LANDSORTS-NYHETER.
— Från Malmö, Carlshamn, Carlskrona, Cal-
mar, Götheborg, Norrköping, Linköping, Nykö-
ping, hafva underrättelser ingått, att recon fallit.