vidare, att svaranderne, inkomne i portgången, genast tillropat källarmästaren och hans gäster att ullemna deras kamrat, och att hotelserne af dörrens inslående och yxans användande endast och allenast varit förenade med yrkanden af samma syftning, men inga andra: och slutligen att svaranderne, vid återvändandet in i huset, såsom jag förut afsigtsenligt anmärkt, åtföljdes af en tillstädeskommen patrull; hvilket äfven, i sin män, visar att deras afsigt ej innebar något olofligt. Ty den som föresatt sig en brottslig gerning, brukar ej gerna medtaga patrull, hvars bestämmelse är med dylika ändamål alltför litet förenlig. Då allt visar, att icke ens någon klandervärd afsigt, än mindre något berådt mod att göra skada, varit förenad med befrielsen af löjtnant Weahlfeldts person; så försvinner ock ifrån samma handling all egenskap af brutet edsöre; ty alla arter af detta svåra brott förutsätta berådt mod att göra skada, blott med undantag af den enda art, nemligen brott mot andras personliga frihet, hvartill vederparterne gjort sig skyldige. Ett företag af denna sednare natur, hvarigenom både öfverhet och medborgerlig frihet hånas, utmärker ett så rått förakt för samhällsordningen i dess alldra ömtåligaste del, samt innebär så mycken våda i möjliga följderne, och är så förhatligt hos allt hyfsadt folk, som näst lif och ära högst värdera friheten — att dylika våldsverkare icke ens få hemta någon undskyllan från sina afsigters föregifna — vare sig till och med verkliga — obrottslighet. Om — såsom jag tror mig hafva visat — löjtnant Wahlfeldts befrielse saknar all karakter af edsörebrott, så försvinner ock all svårare kriminal egenskap från den åkomma, som, vid nämnde händelse, träffade en af källarmästaren Frösslunds gäster, hvilken dessutom stod i sådant förhållande till saken, att, enligt 23 kap. Missgerningsbalken, hans åkommor böra anses ogilde. Jag har nu sökt utreda sakens rätta ställning, utur både allmänna lagens och billighetens synpunkt; och, tvingad af kärandernes eget sätt att föra sin talan, kan jag ej undgå att, efter deras gifna efterdöme, yrka laga ansvar å dem, som, enligt förebragt full bevisning, begått det oursäktliga väldet mot löjtnant Wanhlfeldts personliga frihet. På kärandernes slutpåståenden har jag icke egentligen något att svara; ty både deras försök att jäfva en mängd vittnen, hvilkas utsagor de sjelfve åberopat, och att yrka fästningsstraff på åtskilliga af mina hufvudmän, äro lyckligtvis så uppenbart orimlige, att icke någon vederläggning deraf beböfves. Jag bestrider alla af käranderne framställde ersättningsanspråk, såsom obestyrkte till sin grund, och öfverdrifna i uppskattningen. Kärandernes oväntade, och i protokollet vederlagda, förnekelse, att hafva påkallat ransakningen, röjer att de anse sig hafva skördat ringa ära af saken. Denna upphjelpesicke heller genom det kittsliga framställningssättet i deras slutanförande, hvilket tvertom sprider ett icke fördelaktigt ljus öfver striden emellan deras inre öfvertygelse om sakens rätta ställning, och strängheten i deras an-: svarsyrkanden; ty den, som verkligen tror sig hafva skäl att taga domarens bjelp i anspråk för stora och djupa oförrätter, brukar icke framställa sitt ärende i det gäckande hånets språk. Jag vill icke inträda på denna täflingsban, utan lemnar käranderne fritt att, äfven framdeles under rättegången, fortsätta öfningarne i den, mera lätta än hedrande, konsten att utösa grofheter. Märkvärdigt blifver imedlertid alltid, att, såsom jag i början erinrat, käranderne esjelfve påkallat ransakning om händelser, hvaruti de sjelfve mest blottställt sig för ansvar. Att saken, vid ransakningens början, blifvit af allmänna opinionen så oriktigt bedömd, kunde väl äfven anses värdt uppmärksamhet; men att ryktet ljuger är så vanligt, att deruti ej ligger något märkvärdigt. Stockholm den 24 Maj 1843. Andr. Möller. Efter uppläsande hvaraf auditören LOrange af kanslisten Möller fordrade upplysning, om han haft sine hufvudmäns uppdrag, att framställa så beskaffade påståenden, som ofvanintagne skriften innehöll, till hvilken fråga LOrange fann sig desto mer befogad, som Möller förut yttrat, det hans hufvudmän endast kommo att inskränka sig till svaromål i denna sak, och det vore angeläget veta till hvilken auditörens hufvudmän hade att hålia sig, för den händelse, att de funno sig befogade till rekonventionstalan. Möller åberopade såsom svar härå det uppdrag han inför Slottsrätten af sine hufvudmän erhållit, att föra deras talan, samt förklarade, det han sjelf underkastade sig allt ansvar, som i rekonventionsväg kunde komma i fråga. LL Orange begärde del af Möllers skrift för att derå svara och aktor assessorn Salomonsson anhöll likaledes att utbekomma protokollen i målet, för att komma i tillfälle afgifva de påståenden, hvartill han kunde finna sig befogad; med bifall hvartill målet uppsköts till d. 314 Maj, då aktor, som af protokollen igde erhålla del, hade att i målet sig yttra; äfvensom auditören LOrange förklarades berättigad att till besvarande emottaga vederparternes ofvanberörde skrift. S46 (Forts. e. a. g.) LANDSORTS-NYHETER. — Från Malmö, Carlshamn, Carlskrona, Calmar, Götheborg, Norrköping, Linköping, Nyköping, hafva underrättelser ingått, att recon fallit.