blifvit avarhållen längre tid, straffas den brottslige med tvångsarbete för hela lifstiden ÅAfven denna lag fäster ingen vigt vid våldsverkarnes föregifna oskyl diga uppsåt eller deras underlåtenhet att skada den gripne ). Ett publikt häkte, stäldt under myndigheternes uppsigt, lemnar alltid någon garanti för en med lag och mensklighet enlig behandling; men hvar skola osäkerheten och den råa hämndlystnadens verksamhet få sina gränser, om den ene undersåten kan få saklöst bortsläpa den andra till orter, der den anfallne kan blottställas för hvad omensklighet som helst, utan vittnen och utan möjlighet att efteråt bevisa och beifra våldet — hvarpå exempel icke saknats. Man torde invända, att kä!larmästaren Frösslund och dess gäster, som hörde, huru den förres tjenare i allmänna portgängen råkat i ordkastning eller slagsmål, borde, för ordningens skull, bafva rätt att skynda ut och gripa någon af tjenarnes motståndare eller åskådare, för att ställas under privat förhör, och instängas, tills han uppgifvit eget och andras namn, eller lemnat andra upplysningar, som kunde ingå i angriparnes planer: och att dessutom, då afståndet från den allmänna portgången intill källarmästarens rum var ganska obetydligt, något bortförande från ort till annan ej kan egentligen sägas hatva egt rum. Men den första af dessa undanflykter undanrödjes af lagens bestämda förbud att gripa någon, hvem det vara må, ufan uppenbar missgerniny ther han må gripas och häktas fören; och ä!ven den andra förlorar all verkan, då man betänker, att från allmänna gatan till fängelseerten ofta icke är mer än ett enda steg. Om någon, hänförd af enskild hämndlystnad, önskar få en hatad person underkastad sin godtyckliga behandling: hvad behöfves mer, än att, vid hans förbigående på gatan, heldst en afton, låta ett par enskilde tjenare med honom börja ordvexling och slagsmål? Man skyndar då ut, griper honom för ordningens skull, insläpar honom i rum, källare, magasin eller hvad annan ort som heldst, och det beror sedan på nåd och onåd huru längt hotelserne eller våldet skola sträckas, eller huru länge han skall qvarhållas, eller huru många lemmar han skall hafva helbregda vid lösgifvandet. Frösslund har icke bevist. att han till den portgång, hvarifrån löjtnant Wablfeldt insläpades, eger mer rätt än öfrige hyresgästerne i det, af fyra våningar bestående huset, der våldet skedde: denna portgång utgjorde en allmän passage både från hans egen källare och från den, en trappa upp belägna värdshusinrättningen; och intet enda skäl finnes alltså till den förmodan, att hvar och en, som, under tillfälle af något oväsen råkar passera denna portgång, skall, efter Frösslunds välbehag, kunna sak löst annammas och ryckas in i hans rum, för att ställas till förhör. ; En i synnerhet upprörande emständighet uti fridsbrottet mot löjtnant Wahlfeldt är den öfvermodiga likgiltighet för gerningens lagliga och moraliska halt, som framlyser deruti, att man, utan all föregången undersökning, grep den förste man fick för händer. Vittnen hafva sammanstämmande intygat, att löjtnant Wahblfeldt var ej väl nedkommen från trappan. förrän han anfölls, rycktes baklänges, indrogs, med rifna kläder, i rummet, och instängdes. Hade hvem som heldst i detta ögonblick råkat, i hans ställe, nedkomna i portgången, skulle han troligen rönt samma behandlibg. Men, vare sig till och med att löjtnant Wakblfeldt verkligen hade förut inblandats i bandgemänget: så -hade dock sådant icke på minsta sätt rättfärdigat det grofva våld, man tillät sig mot hans frihet. Jag har nu sökt granska andra hufvuddelen afransakningen: och j mförom nu dermed tredje och sista afdelningen, ciler den, af käranderne företrädesvis åtalade händelsen, att löjtnanten Weahlfeldts kamrater, sedan portarnes öppnande ändtligen blifvit utverkadt, och de på gatan underrättats, att en, till deras sällskap hörande person blifvit våldsamt qvarhållen, genast, i föreåing med flere, händelsevis tillkomne, främmande personer, samt en anländ gensdarmespatrull, återvände och yrkade utfå sin qvarhållne kamrat, under hotelse, att eljest inslå dörren, m. m.; — och att, sedan denna öppnats, samt de funnit den, de sökte, med sönderrifna kläder och under alla öfriga omständigheter, som utmärkte våld å hans personliga frihet, detta hos dem väckte en, icke orättmätig harm, som föranledde till det bastiga, men sjelfmant genast hejdade utbrott mot boettmakaren Jacobsson, hvarföre, mot all rimlighet, man yrkat så strängt ansvar å löjtnant Tegner, så skall man finna att hela denna händelse, rätt granskad, långt ifrån att, enligt kärandernes tanke utgöra hemgäång, tvertom har en karakter af rättmätighet i afsigterne, som gör den fullt ursäktlig, ej blott inför lag, utan äfven inför allmänna opinionens, icke längre missledda dom. Jag nämnde afsiglernas rättmätighet, emedan ett öfv:rlagdt uppsåt ait skada alltid är det första vilkor, som måste efterforskas vid undersökning, huruvida edsöre i hemgång blifvit bruten eller ej. Och nu frågas: kan något brottsligt ligga i afsigten att undsätta en person, som, icke af den offentliga maktens tjenare. utan genom enskildas våld, blifvit ryckt från sin väg, beröfvad frihet och blottställd för hvad godtycklig behandling som heldst? Svaret kan, bedömåt efter yttre rält, icke blifva tvifvelaktigt, och ännu mindre efter hedrens lagar. Huru skulle man ansett löjtnant Tegner och dess medparter, om, efter underrättelsen om deras kamrats instängande, och under det att oväsendet och bullret som åtföljde detta våld, ännu nådde deras öron, så att förbigående personer stadnade och, såsom ett vittne sig uttryckt, trodde, menniskolif vara i fara — om, säger jag, de, i en sådan sakernas ställning, hade skyndat sg bort, för att lemna den öfvermannade åt sitt öde? Jag tror, att hvarje hederlig man hade handlat såsom svaranderne gjorde, och att, i motsatt fall, deras uppförande skulle mött allmänt ogillande. Den så kallade hemgång, hvarför man beskyllt åtskillige af mine hufvudmän, bar alltså bestått i en handling, som. vida skiljd från brottslig afsigt, tvärtom det hade varit skymfligt att underlåta. Med rätta yrka käranderne på husfridens shelgd: men detta anspråk måste betydligt inskränkas af hvar och en, som låter sitt hem missbrukas till häkte för oförvunna medborgare, hvilka man godtyckligt behagat gripa från väg celler gata. Vid bedömandet af en gernings syftemål, får man icke lemna ur sigte de omständigheter, som, serdeles AD fdr ooo vm TER RAA AAA a