blifvit avarhållen längre tid, straffas den brottslige
med tvångsarbete för hela lifstiden ÅAfven denna lag
fäster ingen vigt vid våldsverkarnes föregifna oskyl
diga uppsåt eller deras underlåtenhet att skada den
gripne ).
Ett publikt häkte, stäldt under myndigheternes upp-
sigt, lemnar alltid någon garanti för en med lag och
mensklighet enlig behandling; men hvar skola osä-
kerheten och den råa hämndlystnadens verksamhet få
sina gränser, om den ene undersåten kan få saklöst
bortsläpa den andra till orter, der den anfallne kan
blottställas för hvad omensklighet som helst, utan vitt-
nen och utan möjlighet att efteråt bevisa och beifra
våldet — hvarpå exempel icke saknats.
- Man torde invända, att kä!larmästaren Frösslund
och dess gäster, som hörde, huru den förres tjenare
i allmänna portgängen råkat i ordkastning eller slags-
mål, borde, för ordningens skull, bafva rätt att skynda
ut och gripa någon af tjenarnes motståndare eller
åskådare, för att ställas under privat förhör, och in-
stängas, tills han uppgifvit eget och andras namn,
eller lemnat andra upplysningar, som kunde ingå i
angriparnes planer: och att dessutom, då afståndet
från den allmänna portgången intill källarmästarens
rum var ganska obetydligt, något bortförande från
ort till annan ej kan egentligen sägas hatva egt rum.
Men den första af dessa undanflykter undanrödjes af
lagens bestämda förbud att gripa någon, hvem det
vara må, ufan uppenbar missgerniny ther han må
gripas och häktas fören; och ä!ven den andra för-
lorar all verkan, då man betänker, att från allmänna
gatan till fängelseerten ofta icke är mer än ett enda
steg.
Om någon, hänförd af enskild hämndlystnad, ön-
skar få en hatad person underkastad sin godtyckliga
behandling: hvad behöfves mer, än att, vid hans för-
bigående på gatan, heldst en afton, låta ett par en-
skilde tjenare med honom börja ordvexling och slags-
mål? Man skyndar då ut, griper honom för ord-
ningens skull, insläpar honom i rum, källare, maga-
sin eller hvad annan ort som heldst, och det beror
sedan på nåd och onåd huru längt hotelserne eller
våldet skola sträckas, eller huru länge han skall qvar-
hållas, eller huru många lemmar han skall hafva hel-
bregda vid lösgifvandet. Frösslund har icke bevist.
att han till den portgång, hvarifrån löjtnant Wabl-
feldt insläpades, eger mer rätt än öfrige hyresgästerne
i det, af fyra våningar bestående huset, der våldet
skedde: denna portgång utgjorde en allmän passage
både från hans egen källare och från den, en trappa
upp belägna värdshusinrättningen; och intet enda skäl
finnes alltså till den förmodan, att hvar och en, som,
under tillfälle af något oväsen råkar passera denna
portgång, skall, efter Frösslunds välbehag, kunna sak
löst annammas och ryckas in i hans rum, för att
ställas till förhör. ;
En i synnerhet upprörande emständighet uti frids-
brottet mot löjtnant Wahlfeldt är den öfvermodiga
likgiltighet för gerningens lagliga och moraliska
halt, som framlyser deruti, att man, utan all före-
gången undersökning, grep den förste man fick för
händer. Vittnen hafva sammanstämmande intygat,
att löjtnant Wahblfeldt var ej väl nedkommen från
trappan. förrän han anfölls, rycktes baklänges, indrogs,
med rifna kläder, i rummet, och instängdes. Hade
hvem som heldst i detta ögonblick råkat, i hans ställe,
nedkomna i portgången, skulle han troligen rönt
samma behandlibg. Men, vare sig till och med att
löjtnant Wakblfeldt verkligen hade förut inblandats i
bandgemänget: så -hade dock sådant icke på minsta
sätt rättfärdigat det grofva våld, man tillät sig mot
hans frihet.
Jag har nu sökt granska andra hufvuddelen afran-
sakningen: och j mförom nu dermed tredje och sista
afdelningen, ciler den, af käranderne företrädesvis åta-
lade händelsen, att löjtnanten Weahlfeldts kamrater,
sedan portarnes öppnande ändtligen blifvit utverkadt,
och de på gatan underrättats, att en, till deras säll-
skap hörande person blifvit våldsamt qvarhållen, ge-
nast, i föreåing med flere, händelsevis tillkomne, främ-
mande personer, samt en anländ gensdarmespatrull,
återvände och yrkade utfå sin qvarhållne kamrat, un-
der hotelse, att eljest inslå dörren, m. m.; — och
att, sedan denna öppnats, samt de funnit den, de sökte,
med sönderrifna kläder och under alla öfriga omstän-
digheter, som utmärkte våld å hans personliga frihet,
detta hos dem väckte en, icke orättmätig harm, som
föranledde till det bastiga, men sjelfmant genast hej-
dade utbrott mot boettmakaren Jacobsson, hvarföre,
mot all rimlighet, man yrkat så strängt ansvar å löjt-
nant Tegner, så skall man finna att hela denna hän-
delse, rätt granskad, långt ifrån att, enligt kärandernes
tanke utgöra hemgäång, tvertom har en karakter af
rättmätighet i afsigterne, som gör den fullt ursäktlig,
ej blott inför lag, utan äfven inför allmänna opinio-
nens, icke längre missledda dom.
Jag nämnde afsiglernas rättmätighet, emedan ett
öfv:rlagdt uppsåt ait skada alltid är det första
vilkor, som måste efterforskas vid undersökning, hu-
ruvida edsöre i hemgång blifvit bruten eller ej. Och
nu frågas: kan något brottsligt ligga i afsigten att
undsätta en person, som, icke af den offentliga mak-
tens tjenare. utan genom enskildas våld, blifvit ryckt
från sin väg, beröfvad frihet och blottställd för hvad
godtycklig behandling som heldst? Svaret kan, be-
dömåt efter yttre rält, icke blifva tvifvelaktigt, och ännu
mindre efter hedrens lagar.
Huru skulle man ansett löjtnant Tegner och dess
medparter, om, efter underrättelsen om deras kamrats
instängande, och under det att oväsendet och bullret
som åtföljde detta våld, ännu nådde deras öron, så
att förbigående personer stadnade och, såsom ett vittne
sig uttryckt, trodde, menniskolif vara i fara —
om, säger jag, de, i en sådan sakernas ställning, hade
skyndat sg bort, för att lemna den öfvermannade åt
sitt öde? Jag tror, att hvarje hederlig man hade
handlat såsom svaranderne gjorde, och att, i motsatt
fall, deras uppförande skulle mött allmänt ogillande.
Den så kallade hemgång, hvarför man beskyllt åt-
skillige af mine hufvudmän, bar alltså bestått i en
handling, som. vida skiljd från brottslig afsigt, tvärt-
om det hade varit skymfligt att underlåta.
Med rätta yrka käranderne på husfridens shelgd:
men detta anspråk måste betydligt inskränkas af hvar
och en, som låter sitt hem missbrukas till häkte för
oförvunna medborgare, hvilka man godtyckligt behagat
gripa från väg celler gata.
Vid bedömandet af en gernings syftemål, får man
icke lemna ur sigte de omständigheter, som, serdeles
AD fdr ooo vm TER RAA AAA a