Noach; ett slags Ilefnadsfilosof och ett stort original, för öfrigt skräddare till professionen — drifver ödet sitt spel så besynnerligt under pjesens lopp, att de befinnas trasslade tillhopa i en enda oupplöslig härfva, innan ridån sista gången faller. Sättet huru det sker tillstyrka vi läsaren att sjelf gå och beskåda; en beskrifning, den tryckta texten till och med, skulle visst ej kunna ge så mycket begrepp derom, som en daguerreotyp kan äterge färgerna och lifvet; och det är likväl dessa, som här utgöra hufyudsaken. Det kunde t. ex. stöta någon sträng konstdomare, som endast läste pjesen, att alla hufvudrollerna blifvit förbehållna åt den manliga personalen, så att könet spelar bipersonalen; men skådar han i stället för att läsa, så skrattar han i stället för att kriticera: skrattar om igen vid hvar ny scen, precist som alla hans grannar, och tar det glada intrycket med sig hem, att småle öfver än en gång den följande morgonen. Pjesens uppsättning förekom Ref. lyckad, både i afseende på dekorationerna, som äro nya, och fördelningen af rollerna. En så trefligt porträtterad gammal månglare, som Wadd i Hr Zetterholms person, hittar man ej hvar soni helst; men han och Hr Stjernström såsom Noach, skulle ej kuana byta roll med hvarandra, eller med någon af de öfriga, utan skada för effekten. Detsamma gäller om Hr tHöggrist i dess roll af en något narraktig och fåfäng förnäm ungkarl från landsorten, som redan sett sin första ungdom försvinna, och om Hr Isberg, som förenar kommerserådet samt Nordstjerneoch Wasariddaren,, i den penningdryge, men i bottnen hederlige Kraves person. Afven bipersonerna, den nästan stumma konkursutredningskommissarien och hans assistent, auktionisten, portvaktaren, betjenterne m. m., bidraga att gifva rundning och hållning ät taflan, och i vårt tycke är denna pjes, sedan man hunnit öfver en del at första akten, det bästa, som hittills uppförts på den nya teatern. Till effekten bidraga de roliga kupletterna och den parodierande musiken väsendtligt; den artistiska harmonien emellan Hrr Blanche och Ahlström synes med hyar ny vådevilj komma att förstärka publikens och den nya teaterns inbördes dragningskraft, och vissa praktstycken ur Lucie, Den Stumma och Robert, äro på ett serdeles fyckligt sätt begagnade. Nästan hvarje. scen belönades också i gär afton med det ena applådissementet efter det andra, och hvad som vill säga mer, när fråga är om den komiska scenen, med högljudda skrattsalfvor, exeqverade i hänförelsen nästan manngrannt och innan någon hann tänka ut om dylika extaser voro comme il faut. Detsamma upprepades om igen, när Hr S:jernström blifvit inropad efter representationens slut. samt kom tillbaka, samma Noach som han varit stycket igenom, och skorrade: tackar ödmjukast, på firmans Wadd Compani vägnar!