Mina dorrar aro aldrig stan2da; Jag ar ju alltud
ptillgänglig. Kom ändtligen kl. 8.,
Dagen derpå kl. 8 infann jag mig; men han
bade då ej ännu hunnit uppsätta protokol!et,
utan bad mig återkomma kl. 3 eft. m. Då åter
bad han mig komma Fredagen kl. 8. Fredagen
den 4 Okt. var det ej ännu färdigt, utan jag skul-
le få återkomma kl. 8 dazen derpå. Imedlertid
omtalade jag då, huru genom allt detta hutleriet
min hustru och barn hade blifvit nödgade att till-
bringa natten under bar himmel, om icke med-
lidsamma menniskor haft den godbeten att bhär-
bergera dem. Rörd af denna berättelse, gaf han
mig 3 Rdr och bad mig genast hbyra vett rum
för familjen och sjelf kunde jag ju, enligt hans
yttrande bo tills vidare bös min brör.
Lörd gen d. 5 Okt., då jag återkom kl. 8, var
Häradshöfding Larsson der, och sade mig, att
man väntade på mig. Justitiekansleren, bad mig
då gå till Öfverstelöjtnant Backman och straxt å-
terkomma med de papper, som han: troligeniskulle
lemna mig. Kl 9, då jag återkom från, kunglig
byrån, bad han mig återkomma kl. 42: ., Din jag
kl. 42 inställde mig, sade han, att Öfverstelöjt-
nant Backman ännu icke hade aftemmåt: alla de
dokumenter, som erfordrades, hvarföre jag dagen
derpå kl. 8 borde återkomma. Söndagen d. 6
Oktober voro ännu icke de vigtiga dokumenterne
från Öfverstelöjtnanant Backman komna; men en
betjent sades då nyss hafva lemnat underrättelse,
att de till middagen skulle vara färdigej hvarföre
jag då borde återkomma. KL. 4 infann jag mig,
men blef då tillsagd att komma klöckan 8 dagen
derpå. i
Hvilken annan som helst skulle troligen längst
för detta hafva tröttnat att fortsätta, dessa, ända-
målslösa promenader; men; jag badesnujföresatt
mig att uppoffra minst ett. par stöflor för att få
se, hvad slutligen. det, kunde blifva sför resultat
af alla dessa visiter, och i synnerhet derför att
man icke skulle kunna förebära, att jag på kal-
lelse icke infunnit mig, såsom manjförut hade
föregifvit. Men jag ansåg derjemte,,.nödigt , att
hafva något vittne, som kunde intyga,.att jag så
många gånger måst: på kallelse, infiona mig, och
bad derföre Kapt. Högfeldt följa mig dagen derpå.
Ett något allvarsamt resonnement:föreföll: då
emellan. Hr Justitiekansleren: och Kapt: Högfeldt
rörande dessa promenader; och Justitiekansleren
syntes temligen förlägen; men lofvade satt, såsnart
han hade fått de nödiga papperen: från kunglig
byrån, så skulle också hela affären genast blifva
uppgjord och jag få företaga min: resa.
Han : bad mig då söka Ofsetstelöjtnant: Back-
man, både hemma och i byrån. -Slutligensträffa-
des denne kl. 41 i byrån och underrättade mig,
att han nyss hade varit. hos Justitiekanslernysorå
önskade, att jag straxt ville komma til honom:
Öfverstelöjtnanten yttrade: äfven; att han redan
phade förelagt Hans Maj:t alla de handlingar, som
rörde kompromissen, och att som Hans Maj:t
också redan hade sanktionerat demy:så vore: det
nu ingenting, som hindrade min resa.
Jag gick derföre straxt till Justitiekansleren,
som också då ändteligen erkände, att alla papper
nu vore hos honom aflemnade, men att nu åter-
stod öfversättningen, emedan de alla voro skrifna
på fransyska. Imedlertid uppläste. han, för mig
ett af dessa dokumenter, och, bad mig återkomma
dagen derpå kl. 8. j
Ditkommen gaf han mig till genomläsning det
då öfversatta dokumentet, medan vi skulle in-
vänta Öfverstelöjtnant Backmans ditkomst, som
också . borde närvara, då jag skulle underskrifva
nyssnämnda papper från kunglig byrån. Men då
jag hade läst en del deraf, sade jag. till Justitie-
kansleren, att det är alldeles öfverflödigt för :Of-
verstelöjtnanten att infinna sig, för att öfvervara
mitt underskrifvande, ty jag ämnar åldrig sätta
mitt namn derunder.
Imedlertid kom Ofverstelöjtnant Backman, och
flere andra Herrar hade ock infohnit sig, af hvil-
ka jag icke kände någon mer än Hr Expeditions-
sekreteraren Sundin. Justitiekansleren började då
hålla ett tal, hvarvid alla närvarande syntes gah-
ska uppmärksamme, Det innehöll egentligen en
mängd granlåter om Hans Maj:ts, stora nåd emot
mig deruti, att en kompromiss vöre af Hans
Maj:t bifallen att undersöka mina fordringsänspråk,
oaktadt de visst icke på något sätt tillhörde Hans
Maj:t att godtgöra m. m., äfvensom att. Hans
Moj:t till yttermera visso hade befallt; atv jag i
de nu tillkallade vittnens närvaro borde under-
skrifva de dokumenter, som förevisades: alla när-
varande.
Men jag gaf ganska bestämdt tillkänna, att jag
alldeles icke kunde eller trodde mig behöfva un-
derskrifva något mer dokument för kompromis-
sens skull, än det jag redan hade wvnderskrifvit,
och att aldraminst mitt namn någonsin skulle
blifva satt under det nu förelagda, som vore så
alldeles stridande mot all sanning. HrExpedi-
tionssekreteraren Sundin proponerade då, att jag
borde få låna det ena exemplaret, för att rådföra
mig med någon af mina bekanta, t:;-ex. Bergsrå-
det Berndes, som Expeditionssekreteraren sade sig
känna hafva en så faderlig omsorg för mitt väl,
att jag visst ickeyskullestveka att underskrifva,
hvad som af Bergsrådet tillstyrktes. Men pro-
positionen förkastades både af Justitiekansleren och
Öfverstelöjtnant Backman, som bestämdt nekade
att utlåna något af papperen, emedan det alldeles
icke behöfdes att rådfråga någon. Hr Expeditions-.
sekreteraren Sundin, åter, ansåg detsganska be-
höfligt, emedan, som han yttrade, detta vore ett
psteg af mycken vigt, eller etträttegångssätt, som