Noach; ett slags Ilefnadsfilosof och ett stort original,
för öfrigt skräddare till professionen — drifver ödet
sitt spel så besynnerligt under pjesens lopp, att de
befinnas trasslade tillhopa i en enda oupplöslig härfva,
innan ridån sista gången faller. Sättet huru det sker
tillstyrka vi läsaren att sjelf gå och beskåda; en be-
skrifning, den tryckta texten till och med, skulle visst
ej kunna ge så mycket begrepp derom, som en da-
guerreotyp kan äterge färgerna och lifvet; och det är
likväl dessa, som här utgöra hufyudsaken. Det kunde
t. ex. stöta någon sträng konstdomare, som endast
läste pjesen, att alla hufvudrollerna blifvit förbe-
hållna åt den manliga personalen, så att könet
spelar bipersonalen; men skådar han i stället för
att läsa, så skrattar han i stället för att kriti-
cera: skrattar om igen vid hvar ny scen, precist
som alla hans grannar, och tar det glada intrycket
med sig hem, att småle öfver än en gång den följan-
de morgonen. Pjesens uppsättning förekom Ref. lyc-
kad, både i afseende på dekorationerna, som äro nya,
och fördelningen af rollerna. En så trefligt porträtte-
rad gammal månglare, som Wadd i Hr Zetterholms
person, hittar man ej hvar soni helst; men han och
Hr Stjernström såsom Noach, skulle ej kuana byta roll
med hvarandra, eller med någon af de öfriga, utan
skada för effekten. Detsamma gäller om Hr tHöggrist
i dess roll af en något narraktig och fåfäng förnäm
ungkarl från landsorten, som redan sett sin första ung-
dom försvinna, och om Hr Isberg, som förenar kom-
merserådet samt Nordstjerne- och Wasariddaren,, i
den penningdryge, men i bottnen hederlige Kraves
person. Afven bipersonerna, den nästan stumma konkurs-
utredningskommissarien och hans assistent, auktionisten,
portvaktaren, betjenterne m. m., bidraga att gifva
rundning och hållning ät taflan, och i vårt tycke är
denna pjes, sedan man hunnit öfver en del at första
akten, det bästa, som hittills uppförts på den nya
teatern.
Till effekten bidraga de roliga kupletterna och den
parodierande musiken väsendtligt; den artistiska
harmonien emellan Hrr Blanche och Ahlström sy-
nes med hyar ny vådevilj komma att förstärka publi-
kens och den nya teaterns inbördes dragningskraft,
och vissa praktstycken ur Lucie, Den Stumma och Ro-
bert, äro på ett serdeles fyckligt sätt begagnade. Nästan
hvarje. scen belönades också i gär afton med det ena
applådissementet efter det andra, och hvad som vill
säga mer, när fråga är om den komiska scenen, med
högljudda skrattsalfvor, exeqverade i hänförelsen nä-
stan manngrannt och innan någon hann tänka ut om
dylika extaser voro comme il faut. Detsamma upp-
repades om igen, när Hr S:jernström blifvit inropad
efter representationens slut. samt kom tillbaka, samma
Noach som han varit stycket igenom, och skorrade:
tackar ödmjukast, på firmans Wadd Compani
vägnar!