reflektera lika litet deröfver, som invånarne Berlin öfver de många påklistrade pelare, dem d Preussiska arkitekterna trott höra till hvarje väl beställd byggnad der i staden, fastän de icke un derstödja någonting, och om hvilka det först va Ehrensvärd som sade, att man ej kunde gå den förbi utan att fråga: ,Pelare! hvad gören j? Om än de naturforskande celebriteterna från an dra: sidan fjellen, Sundet eller Östersjön, här gjor de en och annan fråga sinsemellan i Ehrensvärd: mening, hvilket väl är möjligt, så hann den ickt transpirera irnan frågarne voro sin väg. De väckte derföre mycken öfverraskning hos der lärda församlingens svenska åbörare, när mar oförmodadt fann en af dekorationerna förflyttac från sin plats och åskådlig i sjelfva föreläsningstribunen. Hvem är det? är det icke grefoc Björnstjerna? hvad skall han der? Iwad kan han ha att säga? flög det som en löpeld genom den talrika samlingen. La haute volge betraktade den ovanliga uppenbarelsen med en dragning på axlarne, vetenskapsmännen med en tvätydig: blick, och de profana åhörarnes nyfikenhet var stegrad på det bögsta. Den blef likväl illa tillfredsställd: grefve Björnstjernas röst var så svag, att man blott fragmentariskt kunde uppfatta: hans ord, och svårigheten att höra honom förånledde smart ett sorl af hviskande frågor och svar, derom, som nästan öfverröstade honom : alldeles, såsatt äfven de, som verkligen ansträngde sig föratt lyssna på bonom sjelf, måste för det mesta åtnöja, sig med att se honom långsamt vända om bladen i sitt manuskript, utan att man fick något begtepp om innehållet. Hvad man genom koöollationering af strödda uppgifter från serskilda åhörare, slutligen trodde sig ha fått tillsaramans, gick utpå att den lärde grefven hade fördjupat sig i Rudbecks Atlantica eller någon annan gammal hypothes-lunta, och talat om den tiden, då Adam bodde i .Kälkestad) — någonstädes i Roslagen, om vi ej missminna 0ss — sedan Kerubimerne förjagat honom ur Söberiens paradis. Man kan föreställa sig att berättelserna härom, med lämpliga broderier, gjorde sin rund i hufvudstadens sällskapskretsar och för några dagar gåfvo en välkommen tillsats af munterhet åt de redan något tråkiga samtalen öfver naturforskarnes förhandlingar. När ryktet en tid derefter förkunnade, att grefve Björnstjerna höll på att låta trycka sin föreläsning, väntade man ig följaktligen en ny skörd af samma: glada tidsfördrif. Ref. nekar ej, att äfven han delade denna föreställning, när han såg framför sig grefve Björnstjernas sednaste litterära produkt — den här ofvan omnämnda — och upptäckte, att den beryk-l tade föreläsningen utgjorde slutet deraf. Men ref. måste tilistå, att det. denna gången var åt honom sjelf, som förlägenbeten öfver en misslyckad gissning befanns förbehållen. Grefve Björnstjerna har visserligen kommit fram med en förslagsmening, som erinrar om den Rudbeckska, men som är långt ifrån att vara densamma, och framför denna äger stödet af en sednare tids geologiska och arkeologiska upptäckter. Författaren har från dem hemtat bevisen för sin sats med ett så omtänksamt urval, att frågan om han icke kan ha rätt åtminstone måste lemnas oafgjord, till dess att ännu nyare upptäckter framdragits att vederlägga eller bekräfta hans påståenden; kort sagdt, hans åsigt är så god som någon annan ibland de många, hvarmed den lärda verliden nu är sysselsatt, för att fylla ett af de mest intressanta bladen i menniskoslägtets utvecklings-historia. Den nyssnämnda föreläsningen -befinner sig likväl icke tillfölligtvis i boken, eller likasom ditkastad för att af det öfriga innehållet förpassas till offentligheten, i brist på något tjenligare vehikel dertill; den står tvärtom i noggrannt förhållande till hufvudämnet och utgör blott en af det helas konseqvenser. Bokens hufvudinnebåll är en utveckling af det stycke i författarens äldre skrift om Brittiska riket i Ostindien, som angår Hindu-l ernes teogoni, filosofi och kosmogoni: ämnen, dem författaren nu velat behandla mera fullständigt, till följd af den större betydenhet de ;begynna intaga i den Europeiska litteraturen. Han förklarar att bans föremål derjemte bar varit att, i likhet med hvad före honom blifvit yttradt af Bailly, Herder, Niebuhr, Humboldt (Wilhelm och Ålexander), Schlegel (August Wilhelm och Friedrich), Upham, Hougthon, Malcolm (Sir John), Ritter, Schmidt, Klaproth, Abel Remusat, Buranouf, Rask, Finn-Magnusen, Wallman, Palmblad, Almqvist, m. fl., — ådagalägga huruledes grunddragen af de flesta teogoniska, filosofiska och kos! mogoniska systemer, hvilka vunnit burskap i verlden, ifrån och med de äldsta tider tills nu, hafva ptagit sitt ursprung i Indien, hvilket land sålunda . visar sig hafva varit religionernas vagga och odlingens första hembygd på jorden. Det är under behandlingen af Hinduernas kosmogoni, som tanken uppstått hos författaren att utfinna spåren efter de första folkvandringar på jorden och framställa några åsigter derom, hemtade från den asiatiska urkundens gamla och den geologiska veteni skapens nyodlade område. — För att lösa dessa l invecklade problemer, synes grefve Björnstjerna icke ha skytt mödan att genomsöka en stor mängd skrifter, hvarur han kunnat hoppas upplysningar för sitt ändamål, och att anteckna alla i någon mån tillförlitliga uppgifter. Med oförtruten omsorg har han sammanställt hvad han funnit, efter de serskilda ämnenas närmare frändskap, i åtskilliga grupper, och förenat dessa till ett helt som lj, icke eger någon fullständig motsvarighet inom l I