reflektera lika litet deröfver, som invånarne
Berlin öfver de många påklistrade pelare, dem d
Preussiska arkitekterna trott höra till hvarje väl
beställd byggnad der i staden, fastän de icke un
derstödja någonting, och om hvilka det först va
Ehrensvärd som sade, att man ej kunde gå den
förbi utan att fråga: ,Pelare! hvad gören j?
Om än de naturforskande celebriteterna från an
dra: sidan fjellen, Sundet eller Östersjön, här gjor
de en och annan fråga sinsemellan i Ehrensvärd:
mening, hvilket väl är möjligt, så hann den ickt
transpirera irnan frågarne voro sin väg. De
väckte derföre mycken öfverraskning hos der
lärda församlingens svenska åbörare, när mar
oförmodadt fann en af dekorationerna förflyttac
från sin plats och åskådlig i sjelfva föreläsnings-
tribunen. Hvem är det? är det icke grefoc
Björnstjerna? hvad skall han der? Iwad kan han
ha att säga? flög det som en löpeld genom den
talrika samlingen. La haute volge betraktade den
ovanliga uppenbarelsen med en dragning på ax-
larne, vetenskapsmännen med en tvätydig: blick,
och de profana åhörarnes nyfikenhet var stegrad
på det bögsta. Den blef likväl illa tillfredsställd:
grefve Björnstjernas röst var så svag, att man
blott fragmentariskt kunde uppfatta: hans ord, och
svårigheten att höra honom förånledde smart ett
sorl af hviskande frågor och svar, derom, som
nästan öfverröstade honom : alldeles, såsatt äfven
de, som verkligen ansträngde sig föratt lyssna på
bonom sjelf, måste för det mesta åtnöja, sig med
att se honom långsamt vända om bladen i sitt
manuskript, utan att man fick något begtepp om
innehållet. Hvad man genom koöollationering af
strödda uppgifter från serskilda åhörare, slutligen
trodde sig ha fått tillsaramans, gick utpå att den
lärde grefven hade fördjupat sig i Rudbecks Atlan-
tica eller någon annan gammal hypothes-lunta, och
talat om den tiden, då Adam bodde i .Kälkestad)
— någonstädes i Roslagen, om vi ej missminna
0ss — sedan Kerubimerne förjagat honom ur Sö-
beriens paradis. Man kan föreställa sig att be-
rättelserna härom, med lämpliga broderier, gjorde
sin rund i hufvudstadens sällskapskretsar och för
några dagar gåfvo en välkommen tillsats af mun-
terhet åt de redan något tråkiga samtalen öfver
naturforskarnes förhandlingar. När ryktet en tid
derefter förkunnade, att grefve Björnstjerna höll
på att låta trycka sin föreläsning, väntade man
ig följaktligen en ny skörd af samma: glada tids-
fördrif. Ref. nekar ej, att äfven han delade denna
föreställning, när han såg framför sig grefve Björn-
stjernas sednaste litterära produkt — den här of-
van omnämnda — och upptäckte, att den beryk-l
tade föreläsningen utgjorde slutet deraf. Men ref.
måste tilistå, att det. denna gången var åt honom
sjelf, som förlägenbeten öfver en misslyckad giss-
ning befanns förbehållen. Grefve Björnstjerna har
visserligen kommit fram med en förslagsmening,
som erinrar om den Rudbeckska, men som är
långt ifrån att vara densamma, och framför denna
äger stödet af en sednare tids geologiska och ar-
keologiska upptäckter. Författaren har från dem
hemtat bevisen för sin sats med ett så omtänk-
samt urval, att frågan om han icke kan ha rätt
åtminstone måste lemnas oafgjord, till dess att
ännu nyare upptäckter framdragits att vederlägga
eller bekräfta hans påståenden; kort sagdt, hans
åsigt är så god som någon annan ibland de mån-
ga, hvarmed den lärda verliden nu är sysselsatt,
för att fylla ett af de mest intressanta bladen i
menniskoslägtets utvecklings-historia.
Den nyssnämnda föreläsningen -befinner sig lik-
väl icke tillfölligtvis i boken, eller likasom dit-
kastad för att af det öfriga innehållet förpassas
till offentligheten, i brist på något tjenligare vehi-
kel dertill; den står tvärtom i noggrannt förhål-
lande till hufvudämnet och utgör blott en af det
helas konseqvenser. Bokens hufvudinnebåll är en
utveckling af det stycke i författarens äldre skrift
om Brittiska riket i Ostindien, som angår Hindu-l
ernes teogoni, filosofi och kosmogoni: ämnen,
dem författaren nu velat behandla mera fullstän-
digt, till följd af den större betydenhet de ;be-
gynna intaga i den Europeiska litteraturen. Han
förklarar att bans föremål derjemte bar varit att,
i likhet med hvad före honom blifvit yttradt af
Bailly, Herder, Niebuhr, Humboldt (Wilhelm och
Ålexander), Schlegel (August Wilhelm och Frie-
drich), Upham, Hougthon, Malcolm (Sir John),
Ritter, Schmidt, Klaproth, Abel Remusat, Bur-
anouf, Rask, Finn-Magnusen, Wallman, Palmblad,
Almqvist, m. fl., — ådagalägga huruledes grund-
dragen af de flesta teogoniska, filosofiska och kos- !
mogoniska systemer, hvilka vunnit burskap i verl-
den, ifrån och med de äldsta tider tills nu, hafva
ptagit sitt ursprung i Indien, hvilket land sålunda .
visar sig hafva varit religionernas vagga och od-
lingens första hembygd på jorden. Det är un-
der behandlingen af Hinduernas kosmogoni, som
tanken uppstått hos författaren att utfinna spåren
efter de första folkvandringar på jorden och fram-
ställa några åsigter derom, hemtade från den asia-
tiska urkundens gamla och den geologiska veten- i
skapens nyodlade område. — För att lösa dessa l
invecklade problemer, synes grefve Björnstjerna
icke ha skytt mödan att genomsöka en stor mängd
skrifter, hvarur han kunnat hoppas upplysningar
för sitt ändamål, och att anteckna alla i någon
mån tillförlitliga uppgifter. Med oförtruten om-
sorg har han sammanställt hvad han funnit, efter
de serskilda ämnenas närmare frändskap, i åtskil-
liga grupper, och förenat dessa till ett helt som lj,
icke eger någon fullständig motsvarighet inom l I