några utbetalningar oi rankrike, tvertemot traktaten emellan de båda länderna. STOCKHOLM den 30 Maj — Efter en lång och misströstande väntan började ändtligen i går eftermiddag himlens fönster alt öppna sig och derefter har under hela den förflutna natten och i dag på förmiddagen ett ihållande regn uppfriskat den uttorkade marken. — Bland ovänligt snabba sjöresor förtjenar nämnas en af kapten Zimmerman, förande briggen Fritz, tillhörande Hr Bohnstedt och befraktad af Arr Kantzow et Biel, hvilken härifrån afseglade i Augusti månad i fjol och redan för åtta dagar sedan återkommit från Ostindien; ehuru uppehålletder lärer varit omkring 2 månader (D. A.) — Af korrektionisterne på Långholmen affördes i Lördags 438 man, för att ingå i arbetskompaniet på Waxholmen och Rindö. Den föreskrifna eden aflade de efter förut hållen gudstjenst. De voro väl klädda och tycktes väl belåtna med den förestående förändringen i deras öde. —Lt—Ä — Den, under loppet af sistlidne vinter verkställda planeringen å Riddarholmen härstädes, elfer genombrytningen af Aden branta backen ned till ingfartygshamnen, har blifvit föremål för ett strängt missnöje i Svenska Minerva. Den ena orsaken är, patt den plats, som nu återstår såsom väg till skyrkan, i alla fall synes nog smal, för att lemna rum åt en procession,; men häruti synes det oss att Minerva har mycket orätt, ty vägen är ganska tillräcklig äfven för vagnar. Den andra omständigheten kan förtjena litet mera uppmärksamhet. Som bekant är, har under gräfningen en stor mängd menniskoben. och hufvudskålar kommit i dagen, hvilka varit nedgräfda på denna plats, som varit Riddarholmsförsamlingens och det fordna Gråbrödraklöstrets kyrkogård. Med dessd ben lärer man gått mycket vårdslöst. tillväga, och, efter hvad i artikeln säges, borfört högarna icke i några kistor, utan i så kallade dyngskråf, obetäckta fört dem genom staden och förmodligen nedgräft dem; utan att ens dervid sjunga en psalmvers. Minerva. anställer häröfver följandebetraktelse: När man känner den aktning, sjelfva Hedningarne egna åt sina likars jordiska qvarlefvor, när man påminner sig med hvad omsorg Muhamedaner och andra icke-christna folk vårda dem, så väcker det på en gång förundran och förtrytelse, att i ett christet land och ibland ett upplyst folk ett sådant förakt-kunnet visas de hädangångna, som det, hvilket genom ofvannämnde förhållande träffat våra. Detta kan vara riktigt nog; man förundras blott att finna det i Minerva, då anmärkningen väl torde i främsta rummet träffa Riksmarskalksembetet,som lärer baft omsorg med de, inuti Riddarholmskyrkan befintliga grafvarnas reparation samt rustningarnas uppställande derstädes, samt således väl äfven kunnat hafva uppmärksamhet på hvad som föregålt å platsen utanför, så mycket mera som upptäckten af de första benhögarna gjordes redan för två år sedan. Man kunde också skäligen fråga, hvarföre icke Mivervaredaktionen sjelf — som annars är så full af de dödas ben, kunde hafva gifvit en vink härom, innan det ifrågavarande skedde. Icke kunde man begära, att de, som genom kontrakt åtagit sig planeringen, skulle anse sig skyldige till något serskildt föranstaltande i och för benlemningarnes jordande; icke heller kunde sådant åläggas drätselkommissionen såsom en auktoritet för den ekonomiska förvaltningen, utan det tillhörde påtagligen antingen presterskapet och deribland främst öfverhofpredikanten och chefen för ecklesiastikärenderna, riksmarskalken eller öfverståthållaren, såsom hufvudstadens högste styresman. — 0