GUVERNANTEN. EN GENREMÅLNING ÅF ONKEL ADAM. H. EN MECENAT. Den nya tiden har andra föremål för sina sympatier är den gamla, och den har således skrifvit och talat mycket mot adein. Det är en sanning, alt detta stånd förlorat största delen af sin betydelse och till bög grad äfven sitt historiska och traditionella värde; ty få äro de slägter, som Kunna räkna sina anor långt tillbaka, och en ryktbarbet från gårdagen är -Jika ryktbar utan adlig sköld som med. Men det är ännu en oafgjord fråga om adelsaristokratien var.så tryckande som penningaristokratien, om den som yfvesöfver förfädfens bedrifter var så odräglig som den, som yfves öfver förfädrens rikedomar. Hos den förra jåg eller åtminstone borde ligga en moraliskt ädel grund, ett högmod, grundadt på ädla gerningal och bedrifter; hos den sednare ligger ingen sådan. ty penningen och dess förvärf sker sällan genom uppoffringar, utan alltid tvertom, och endast :; uppoffring för ett ädelt ändamål ligger det stora det sannt adliga. Vår jord är ej platsen för detsom är fullkomligt, den ena institutionen undanskjuter den an: dra Ock intar dess plats; men: ingen af dem färdig, den blir dock alltid blott en ny variatior af egenkärlekens och egennyttans thema, den mått då gå i sagans molltoner eller klinga i den ögon blickliga maktens duraekorder, säkert är att snar åter en ännu nyare variation låter böra sig; er tid bortåt ljuda de gemensamt, den nya stämman blir allt mera skär och allt tydligare genomskorrs dissonancernie af de olika styckena, liksom en Charivari, tills den gamla måste tystna och de! nya sjunger ensamt så länge det får. Så har nu den adliga institutionen snärt sjungit ut och penningmaklen får troligen snart sjunga sitt solo tills menniskorna ledsnat dervid och börja något annat. Det ser ej lofvande ut, ätt förnuft och dygd snart skola få sin röst alt höras, de få nöja sig med att hviska; men det är en hviskting, som Se Aftonbl. MM 422.