GUVERNANTEN.
EN GENREMÅLNING ÅF ONKEL ADAM.
H.
EN MECENAT.
Den nya tiden har andra föremål för sina sym-
patier är den gamla, och den har således skrif-
vit och talat mycket mot adein. Det är en san-
ning, alt detta stånd förlorat största delen af sin
betydelse och till bög grad äfven sitt historiska
och traditionella värde; ty få äro de slägter, som
Kunna räkna sina anor långt tillbaka, och en rykt-
barbet från gårdagen är -Jika ryktbar utan adlig
sköld som med. Men det är ännu en oafgjord
fråga om adelsaristokratien var.så tryckande som
penningaristokratien, om den som yfvesöfver för-
fädfens bedrifter var så odräglig som den, som
yfves öfver förfädrens rikedomar. Hos den förra
jåg eller åtminstone borde ligga en moraliskt ädel
grund, ett högmod, grundadt på ädla gerningal
och bedrifter; hos den sednare ligger ingen sådan.
ty penningen och dess förvärf sker sällan genom
uppoffringar, utan alltid tvertom, och endast :;
uppoffring för ett ädelt ändamål ligger det stora
det sannt adliga.
Vår jord är ej platsen för detsom är fullkom-
ligt, den ena institutionen undanskjuter den an:
dra Ock intar dess plats; men: ingen af dem
färdig, den blir dock alltid blott en ny variatior
af egenkärlekens och egennyttans thema, den mått
då gå i sagans molltoner eller klinga i den ögon
blickliga maktens duraekorder, säkert är att snar
åter en ännu nyare variation låter böra sig; er
tid bortåt ljuda de gemensamt, den nya stämman
blir allt mera skär och allt tydligare genomskorrs
dissonancernie af de olika styckena, liksom en
Charivari, tills den gamla måste tystna och de!
nya sjunger ensamt så länge det får. Så har nu
den adliga institutionen snärt sjungit ut och pen-
ningmaklen får troligen snart sjunga sitt solo tills
menniskorna ledsnat dervid och börja något an-
nat. Det ser ej lofvande ut, ätt förnuft och dygd
snart skola få sin röst alt höras, de få nöja sig
med att hviska; men det är en hviskting, som
Se Aftonbl. MM 422.