Ja, det är så, herr baron, sade gubben, en-
dast jag kommer på förslaget.
Med så höga betyg i pastoralexamen och med
så många tjenstår kan det ej slå fel, min bästa
pastor,, yttrade baronen, serdeles då pastoratet
är af andra klassen. Sök ni, jag svarar för re-
sten. Hvar är lilla Charlotte? Vi skola väl öfva
oss i franskan en stund.,
Nu satt baronen der och jollrade till sent på
aftonen och glömde alldeles bort att det var ne-
dan; han såg inom den glada fam ljen ett ny-
tändt hopp och trodde att det var ny äfven på
himlen.
Prestfamiljen ville knappt låta baronen åter
rida bort i mörkret, isynnerhet som det började
regna; men baronen var envis och lemnade dem
under glada önskningar för deras väl 2
Det var för sista gången han här i lifvet träf-
fade . sina vänner; när han red hem i mörkret
blef hästen skrämd af en fogel, som flög upp i
skogen, kastade. sig åt sidan och störtade; baro-
nen kom under och föll mot en sten. Frampå
natten kom hästen hem ulan sin ryttare, och
man anade genast olycka och skickade ut folk
för att: söka honom; man fann honom liflös ej
långt från hemmet, och det enda tecken till våld
var en blå fläck vid ena tinningen.
Bittida den andra morgonen kom -en mängd
bönder till pastorn, med samma bön som baro-
nen hade framfört aftonen förut, och snart der-
efter kom. dödsbudet.
Då .gick pastorn ned i sin studerkamimare och
tog nyckeln ur dörren; ty han ville gråla i frid
och blygdes: dock att visa, att hans vanliga jemn-
vigt var förlorad. Detta:-ögonblick var. för den
redlige presten alldeles: ett sådant som den nat-
ten Axel Oxenstjerna ej kunde -sofvay när den
store Gustaf var död; det var den första verkligt
sorgliga stund han upplefvat, det var den bittraste
droppe han smakat ur lifvets bägare:
Väfstolen hade tystnat, pastorskan och flickan
suto der uppe midt emot hvarandra, utan att
klaga, utan att säga ett ord — men deras bleka
ansigten och den stillastående blicken visade, att
de besge kämpade med en våldsam, ännu deras