Tas PVE UuUlillelnaDb di HULL URLUTL Ut ClLL
visst finiment, stundom -ock af litet artificiel vär-
ma — blott låter skoldammet aldrig riktigt bort-
polera sig.
Ett i de flesta afseenden motsatt förhållande
eger rum hos de konstnärer, hvilka, mera drifne
af en inre kallelse, än af sina preceptorers åtgö-
randen, utvecklåt sina anlag. -Sådane : talanger
likna de: växter, som frodas ute på fältet, i-den
fria naturen, och hvilkas djerfvare former ännu
ej vidrörts af konstträdgårdsmästarens sax; de
kunna ej qvarstå på samma grad af utveckling:
de måste ständigt framåt: blott den artificiella
rosenknoppen förblifver knopp under hela sitt
skenlif, under det att den, som utgått ur natu-
rens hand, oupphörligt af den inneboende kraften
drifves till att utveckla all den prakt, naturens
herre nedlagt i den. — De konstnärer, hvilka
tillhöra denna ordning, hänföra och röra, då de
förstnämnde endast väcka kall beundran, men de
bafva svårare att komma i harmoni med sig sjelfva,
alt bringa enhet och klarhet i sitt sträfvande, eme-
dan sådant ej kan läras, ej tillvägabringas genom
åtgärder utifrån, utan måste komma inifrån —
resultatet af alla krafters mognad och deras har-
moniska och sjelfständiga utbildning.
Att döma efter M:ll Ebelings spel denna afton,
skulle vi snarar vilja anse henne tillhöra den
sednare än den förra klassen af konstnärer. Uti
Mendelsohns geniala capriccio ådagalade hon myc-
ket finkänslighet och smak, hennes tecknik ut-
märktes i allmäntket af jemnbet och precision.
Hufvudsakligen intresserade oss det originella och
tillika känstofulla uti hennes uttryck: detta är
det, som; enligt vår tanka, skiljer den musika-
liska automaten från konstnären. För öfrigt tyck-
tes hon ej vara alldeles fri från en ganska hatur-
lig rädsla, som (ill någon del beröfvade henne det
lugn, -som så väsendtligen bidrager till att gifva
en artistisk produktion den behöriga afrundningen:.
Deremot kan ref. ej gilla M:ll Ebelings öfriga
val af pianopjeser. Den Thalbergska fantasien öf-
ver Norma-melodier är dock alltför mager, och
himmelen må veta, hvari fantasien ligger; förfat-
taren kallar pjesen sfor,, och han har rätt deri,
om man tager notqvantiteten i betråktande, hvil-
ken verkligen är alltför stor. Liszt har jemväl
rest sig klena monumenter uti sin Galop chro-
matiqne, och i fantasier öfser ett tema ur Lucie,
ehuru ett slags konfus fantasi ändå finnes i dessa
pjeser. Dock, vi vilja ej klandra M:ll Ebeling
mera än andra pianister, för det hon följt sin tid
— om ock tidsandans representanter, för ombytes
skull; stundom ställa sig på hufvudet, i stället för
på fötterna — men ovaktadt den ganska berömliga
färdighet, som hon äfven här ådagalade i sitt spel;
är hon dock ännu ej riktigt vuxen dessa saker,
och vi veta ej, om man skall kalla det en hrist
eller- en förtjenst. Den vilda, dithyrambiska anda,
somi synnerhet genomgår Liszts kompositioner,
måste öfvergå på exekutören, och eger han ej för-
mågan att rycka åhörarne med uti den ursinniga
hvirfveln, att berusa deras sinnen med:den frad-
gande trolldrycken — så är all effekt förfelad.
Ty skönbet, förstånd söker man förgäfves i dessa
arbeten, och -skall--man en gång höra oförstånd,
så vilja åtminstone sinnena hänföras; och bestås
ej heller detta, så återstår föga. Ett väsendtligt
vilkor för utförandet af dessa besynnerliga kom-
positioner. är ett nästan oinskränkt välde öfver
instrumentet. Exekutören får ej bekämpa svå-
righeterna, ehuru glorrikt han än må besegra dem;
de måste på förband vara fullkomligen tämde och
endast. utgöra: lydiga verktyg för-hans vilja, eljest
försvinner illusionen hos åhöraren, om den ensj
alls fonnits der — med-ett ord, man måste vara
Liszt, ellershans like, för att rätt lyekas i dennal,
genre. — Dessutom hafva nyromantikernas etuder:
långt mera förtjenst, än deras fantasier öfver ope-!
ramotiver; det sär egentligen. uti de. förra, .som!
man finner denna skolas bättre tendenser — vis-!
serligen äfven här, ofta fördunklade af musikaliskt :
nonsens. ;
Utom:i de: numror, hvaruti M:l:E. sjelf upp-
trädde, gafs äfven Beethovens berömda Septett — js
tyvärr blott utdragsvis.. Utan: tvifvel finnas fål:
kompositioner af så fulländad skönhet, som -dettalå
arbete;rdensligger ej Blott uti tankarne, utan äfven!
i den symmetri, den Karmoniska anda, hvarmed!
de sammanfogats till ett helt. Men denna helliet l
råder ej allenast utihvårje sats förvsig: den om- i
sluter alla satserna; och man kanicke störa denna, t
så fast i sig sjelf begrundade enhet, utan att för-lg
synda sig mot:den. sublima genius, .som-:skapat li
-
j
Å
ÅL
l
d
i
I
LI
I
(
(
I
t
4
U
S
detta herrliga verk;-ochberöfva det sin yppersta
prydnad. — Afven in praxiförstör detta förfa-
rande kompositionens effekt: allegron- lämpar sig
alldeles icke till konsertouvertyr, och ännu min-:
dre variationerna; deraf kom ock, att verkan vid
detta tillfälle blef ringa, oaktadt denna septett,
utom sitt höga konstvärde, tillika är en bland
Beethovens mest populära verk. — Utförandet
lemnadey i afseende på ensemblen, måhända åt-
skilligt öfrigt att önska, ehuru hvarje af de med-
spelande för sig föredrog sitt parti med förtjenst.
M:ll Lind sjöng den bekanta scenen ur la Donna
del Lago: Ah! quante lagrime, — en rätt vac-
ker komposition — med den hänförande in-
spiration, som man är van att finna i hennes
sång, och troligen fann; väl ej någon åhörare,
som förblef-kall-vid dessa toner. — Äfven den
välbekantaduetterur Rossinis Armida: Cara; per
te quest anima utfördes förträffligt af M:ll Li.d
och Hi Gänther. ;
Hr Randels ypperliga fantasi öfver melodier urs
Nationaldivertissementet utfördes ganska förtjenst-
fullt af honom sjelf. — Då Hr Thalberg en gång
slutar att gå i romantiska skolan, kunde han verk-
ligen tåla vid en eller annan lektion af Fr Dan