Tas PVE UuUlillelnaDb di HULL URLUTL Ut ClLL visst finiment, stundom -ock af litet artificiel värma — blott låter skoldammet aldrig riktigt bortpolera sig. Ett i de flesta afseenden motsatt förhållande eger rum hos de konstnärer, hvilka, mera drifne af en inre kallelse, än af sina preceptorers åtgöranden, utvecklåt sina anlag. -Sådane : talanger likna de: växter, som frodas ute på fältet, i-den fria naturen, och hvilkas djerfvare former ännu ej vidrörts af konstträdgårdsmästarens sax; de kunna ej qvarstå på samma grad af utveckling: de måste ständigt framåt: blott den artificiella rosenknoppen förblifver knopp under hela sitt skenlif, under det att den, som utgått ur naturens hand, oupphörligt af den inneboende kraften drifves till att utveckla all den prakt, naturens herre nedlagt i den. — De konstnärer, hvilka tillhöra denna ordning, hänföra och röra, då de förstnämnde endast väcka kall beundran, men de bafva svårare att komma i harmoni med sig sjelfva, alt bringa enhet och klarhet i sitt sträfvande, emedan sådant ej kan läras, ej tillvägabringas genom åtgärder utifrån, utan måste komma inifrån — resultatet af alla krafters mognad och deras harmoniska och sjelfständiga utbildning. Att döma efter M:ll Ebelings spel denna afton, skulle vi snarar vilja anse henne tillhöra den sednare än den förra klassen af konstnärer. Uti Mendelsohns geniala capriccio ådagalade hon mycket finkänslighet och smak, hennes tecknik utmärktes i allmäntket af jemnbet och precision. Hufvudsakligen intresserade oss det originella och tillika känstofulla uti hennes uttryck: detta är det, som; enligt vår tanka, skiljer den musikaliska automaten från konstnären. För öfrigt tycktes hon ej vara alldeles fri från en ganska haturlig rädsla, som (ill någon del beröfvade henne det lugn, -som så väsendtligen bidrager till att gifva en artistisk produktion den behöriga afrundningen:. Deremot kan ref. ej gilla M:ll Ebelings öfriga val af pianopjeser. Den Thalbergska fantasien öfver Norma-melodier är dock alltför mager, och himmelen må veta, hvari fantasien ligger; författaren kallar pjesen sfor,, och han har rätt deri, om man tager notqvantiteten i betråktande, hvilken verkligen är alltför stor. Liszt har jemväl rest sig klena monumenter uti sin Galop chromatiqne, och i fantasier öfser ett tema ur Lucie, ehuru ett slags konfus fantasi ändå finnes i dessa pjeser. Dock, vi vilja ej klandra M:ll Ebeling mera än andra pianister, för det hon följt sin tid — om ock tidsandans representanter, för ombytes skull; stundom ställa sig på hufvudet, i stället för på fötterna — men ovaktadt den ganska berömliga färdighet, som hon äfven här ådagalade i sitt spel; är hon dock ännu ej riktigt vuxen dessa saker, och vi veta ej, om man skall kalla det en hrist elleren förtjenst. Den vilda, dithyrambiska anda, somi synnerhet genomgår Liszts kompositioner, måste öfvergå på exekutören, och eger han ej förmågan att rycka åhörarne med uti den ursinniga hvirfveln, att berusa deras sinnen med:den fradgande trolldrycken — så är all effekt förfelad. Ty skönbet, förstånd söker man förgäfves i dessa arbeten, och -skall--man en gång höra oförstånd, så vilja åtminstone sinnena hänföras; och bestås ej heller detta, så återstår föga. Ett väsendtligt vilkor för utförandet af dessa besynnerliga kompositioner. är ett nästan oinskränkt välde öfver instrumentet. Exekutören får ej bekämpa svårigheterna, ehuru glorrikt han än må besegra dem; de måste på förband vara fullkomligen tämde och endast. utgöra: lydiga verktyg för-hans vilja, eljest försvinner illusionen hos åhöraren, om den ensj alls fonnits der — med-ett ord, man måste vara Liszt, ellershans like, för att rätt lyekas i dennal, genre. — Dessutom hafva nyromantikernas etuder: långt mera förtjenst, än deras fantasier öfver ope-! ramotiver; det sär egentligen. uti de. förra, .som! man finner denna skolas bättre tendenser — vis-! serligen äfven här, ofta fördunklade af musikaliskt : nonsens. ; Utom:i de: numror, hvaruti M:l:E. sjelf uppträdde, gafs äfven Beethovens berömda Septett — js tyvärr blott utdragsvis.. Utan: tvifvel finnas fål: kompositioner af så fulländad skönhet, som -dettalå arbete;rdensligger ej Blott uti tankarne, utan äfven! i den symmetri, den Karmoniska anda, hvarmed! de sammanfogats till ett helt. Men denna helliet l råder ej allenast utihvårje sats förvsig: den omi sluter alla satserna; och man kanicke störa denna, t så fast i sig sjelf begrundade enhet, utan att för-lg synda sig mot:den. sublima genius, .som-:skapat li j Å ÅL l d i I LI I ( ( I t 4 U S detta herrliga verk;-ochberöfva det sin yppersta prydnad. — Afven in praxiförstör detta förfarande kompositionens effekt: allegronlämpar sig alldeles icke till konsertouvertyr, och ännu min-: dre variationerna; deraf kom ock, att verkan vid detta tillfälle blef ringa, oaktadt denna septett, utom sitt höga konstvärde, tillika är en bland Beethovens mest populära verk. — Utförandet lemnadey i afseende på ensemblen, måhända åtskilligt öfrigt att önska, ehuru hvarje af de medspelande för sig föredrog sitt parti med förtjenst. M:ll Lind sjöng den bekanta scenen ur la Donna del Lago: Ah! quante lagrime, — en rätt vacker komposition — med den hänförande inspiration, som man är van att finna i hennes sång, och troligen fann; väl ej någon åhörare, som förblef-kall-vid dessa toner. — Äfven den välbekantaduetterur Rossinis Armida: Cara; per te quest anima utfördes förträffligt af M:ll Li.d och Hi Gänther. ; Hr Randels ypperliga fantasi öfver melodier urs Nationaldivertissementet utfördes ganska förtjenstfullt af honom sjelf. — Då Hr Thalberg en gång slutar att gå i romantiska skolan, kunde han verkligen tåla vid en eller annan lektion af Fr Dan