de, som belägrades, voro mindre talrika och mer än förr bragta till det yttersta. Hvarja väg till underhandling var dessutom stängd, ty: general Woog hade förbjudit att mottaga någon af. dessa olyckliga. För dem återstod således såsom sista utvägen att gifva sig på nåd och onåd. Imedlertid företog man processen med dem, som tagits till fånga vid stormningen. Alla dömdes till döden. Detta var, sedan engelska ockupationen, första gången då en dylik dom afkunnats på Malta, . Hittills hade de strängaste straffen inskränkt sig till prygel för soldaterna och arrest för officerarne. Man begriper då hviiket intryck denna, öfver mer än hundra man i massa, alkunnade dödsdom skulle göra på befolkningen. I följd af den snabbhet, hvarmed militära-domstolar gå till väga, upprestes galgar omedelbarligen på place de ia Conservatorerie, som blifvit utsedd till galgplats, och dagen efter domens afkunnande utfördes de dömda tillstraffets undergående. Men galgarne buro vittne om deras okunnighet, som upprest dem; bödlarne, som gjorde sin tjenst första gången, gjorde den med rädsla... Bland fem dömda, som man först hängde, måste man med värjan affärda två olyckliga, för hvilka repet brustit. Ett dylikt, skådespel började gå de lättretliga Maltesarne till sinnes. Knot lät höra sig bland denna mängd, som alltid tager den svagares parti mot öfvermakten. Då ett strypningsförsök äfven misslyekats och den olyckliger-ropat efter hjelp, gaf detta rop genljud i alla: bjertan. Engelsmännen sjelfve, utan tvifvel rörde af medlidande, gåfvo befallning om afrättningens upphörande. Man hade användt omkring två timmar för att hänga sex man. Enligt beräkning deref