att summan skulle stigit till 325 Rdr, såsom of-
van sagdt är.
Jag trodde då, att resten skulle ej blifva större
än cirka 80 Rdr, och lofvade att göra alla möjli-
ga försök till erhållande af återstoden, på det att
ingen vidare auktion skulle behöfva utlysas; men
länsmannen var icke benägen att ingå på min
proposition, 2
Söndagen derpå reste jag till Luleå gamla stad
och medhade då, för att lemna länsmannen, 39
lod silfver, åtskillige min hustru tillhörande nip-
per, samt ett äfven henne til!lhörigt guldur, i hopp
att han härmed skulle åtnöjas. Men under det
jag och min hustru sutto i kyrkan, emedan vi
denna dag äfven gingo till Herrans Nattvard, fin-
go vi från predikstolen höra ånyo utlysas exeku-
tiv auktion på allt, hvad öfrigt var i vårt bo.
Förgäfves sökte vi sedan förmå länsmannen att
återlysa auktionen och mottaga gulduret, jemte
alla min hustrus nipper med hvad mera som vi
medhade och erbjödo honom, hvilket i verkligt
värde vida öfversteg den summan, som återstod
för mig att betala.
Då han några dagar förr, än den sist utlyste
auktionen skulle hållas, kom till Selet, för att
taga i besittning allt, hvad som skulle försäljas,
medhade han auktionsprotokollet för den förra
auktionen och visade då, att det ännu återstod
414 Rdr för mig att betala.
Inspektorerne Svenonius och Wallbom, som ock
nu voro närvarande, öfverenskommo då sins e-
mellan att rädda det lilla, jag hade öfrigt, på så
sätt att de erbjödo mig få låna 414 Rdr mot pant
af två ur. )
Glad öfver deras ädelmediga projekt, och såsom
den enda utväg jag hade öfrig för att kunna sau-
vera det ena uret, hvilket icke tillhörde mig, in-
gick jag på förslaget att pantförskrifva de bägge
uren; och som hvarken jag sjelf eller Svenonius
och Wallbom någonsin kunde förmoda annat, än
att jag åtminstone inom ett år derefter skulle sä-
kert hafva utfått min fördran och kunna återlösa
panten, så skrefs också pantsedeln på blott ett
års tid. Länsmannen måste nu uppgöra räknin-
gen, sedan allt hopp om ny auktion var försvun-
net. Och derpå erhöll han 4442 Rdr, hvarmed
jag således blef af med den plågovarelsen.
Nu återstod för mig icke annat än tänka på
min affärd från Norrbotten, der ingen utsigt fanns
mera öfrig för mig, hvarken att kunna sutenera
mig eller att någonsin få ett slut på den långva-
riga och hårdnackade tvisten om min fordran.
Hr landshöfdingen af Schmidt, som ständigt ar-
betade på att mig skulle ske rätt, hade slutligen,
mig ovetande, haft godheten föreslå hos Hans
Maj:t, att en kompromissrätt skulle få göra: ett
slut på de ständiga invändningar, som general-
konsuln gjorde, då det blef anbefalldt, att min
fordran skulle utbetalas. Och sedan denna hans
proposition hade blifvit bifallen, skref han derom
till mig, se bil. J2 34. Men dels hade jag hvar-
ken någon utväg att längre kunna uppehålla mig
der i orten, sedan jag var blottad på allt, hvad
jag ägt, och dels kunde icke hvarken Hr grefve
Sparre eller de å Hans Maj:ts sida valda kom-
promissarierne få tid att företaga den projekterade
kompromissen förr än sommaren året derpå, eller
år 1832; och imedlertid såg jag mig tvungen att
förskaffa mig någon bergning. Jag hade då fått
tillbud af inspektoren Kellberg alt få vara hos
honom under vintern och ämnade derföre at, om
möjligt vore, söka förskaffa mig dit.
I Auvgusti uppkom åter Hr Dehn till Selet:
men jag var dock lycklig nog att slippa se den
ädle mannen under hans vistanfle der; emedan.
sedan jag af inspektoren på stället blef underrät-
tad derom, att Hr Dehn nu också ämnade beröl-
va mig de två rum, jag bebodde, oaktadt har
kände, att jag hade landshöfdingen af Schmidts
tillåtelse dertill, jag helt oförmodadt förekom hans
tillämnade vräkning derigenom, att jag företog mit!
slutliga aftåz från en ort, der jag då i 6 !, år
hade uthärdat så förskräckliga motgångar och för-
följelser och uppoffrat, utom de verksammaste
dagar af min lefnad, äfven allt det lilla, som jag
före min ditflyttning hade både ärft och förvärft
Med hustru och 4 små barn, utfattig och blot-
tad till och med på de oumbärligaste klädesplagg
var det ingen angenäm resa som nu förestod mig.
Och mina enda resurser för en nära 400 mils
färd bestodo nu uti 2:ne hästar, som hazarder
räddade undan auktionsklubban derigenom, att de
hade rymt från betesmarken och först ertappa-
des de sista dagarne af mitt vistande i orten.
Med dessa måste jag nu släpa mig fram. Och
genom försäljning, till hvad pris som bjöds, a
de obetydliga qvarlefvorne efter auktionen, för-
) Dessa två ur voro minnen af tit. Graves föräldrar,
ty det ena hade tillhört hans fader, det andra hans
moder. De-stå ännu i pant för de minnen tit.
Prasea frat I IT MM Kanancanc anckilda tianct