på omtanka, den han påstår icke är att finna hos
Bohusläns fiskare. Det må nu förhålla sig med fi-
skrarnes omtanka i allmänhet huru som helst, så är
det väl ganska obilligt, att klandra dem för det de,
gom i allmänhet ej äga mer än dagligt bröd, icke va-
rit försedda med en ganska dyr vadredskap (som med
tiden förderfvas, antingen den begagnas eller icke),
samt tunnor och salt för ett oförmodadt sillfiske. När
man nu, såsom brefskrifvaren uppgifver, på ett ställe
är betänkt på att sätta ihop en stor vad, så ådaga-
lägges ju dermed all den omtanka, man i detta fall
skäligen kan begära; och om hans spådom, att hög-
tiden är förbi, innan vaden blir färdig, skulle gå i
fullbordan, så är man väl derför icke befogad till fö-
rebråelser för försumlighet. Att fiskare vid Grafvarne
och Fjellbacken nu ägde vadar, länder ej till bevis
på de öfrigas sorglöshet; ty på berörde ställen har tid
efter annan varit sillfångst, som gjort det möjligt, att
utan förlust hålla vadar. Det behöfver alldeles icke
betviflas, att sillen under sista vintern besökt äfven
andra ställen i skärgården; men deraf följer likväl
icke, att den också på andra ställen kunnat fångas.
Dertill fordras nemligen, att den ingår till stränderna,
och just sådana, der vad kan begagnas, nemligen
smärre vikar, som hafva lagom djup och derjemte äro
fria från klippor på botten, och sådana vikar finnas
icke allestädes. Utan skälig grund påstår också bref-
skrifvaren, att bland orsakerna, hvarföre sill icke fån-
gats med förhandenvarande mindre vadar, varit, att
större delen, om icke alla, af fiskrarne här äro så
beskaffade, att om ej sillen ingår i de vikar, der far
och farfar drog, så är den säker, att ej blifva fångad.n
Det kunde härvid anmärkas, att både far och farfar
dragit vad på alla de ställen, der sådant kan ske, och
att deras barn icke missledas af deras exempel. Men
utom dess känna skärgårdsboarne hafsbotten nästan
bättre än landet, och veta väl, hvarest deras vadar
kunna brukas. Skulle då de, som ofta utan ersätt-
ning, frusna och våta genomvaka nätterna under ett
tungt arbete, sky mödan att ro, om det ock vore mil,
om de icke med kännedom om sina vadars olämplig-
het för vissa platser, saknade allt hopp om fångst?
De visa eljest rätt ofta, att de icke äro så stationära,
vare sig i afseende på valet af fiskplatser, eller på
redskapens förbättrande. Men brefskrifvaren haricke
varit belåten med någonting, och har derför äfven
funnit det klandervärdt, att en vad sedan sista gillfi-
sket (48072?) legat på en uthusvind, och nu är för-
tärd af råttor och tjära (man har eljest trott att råttor
hade respekt för det, som är inpregneradt af tjära);
samt att småvadar på hösten begagnats till agntägt,
så att de blifvit förvandlade till trasor (?). Hans
tro, att sillfisket föranledt en komsumtion af 20,000
kannor bränvin, är visserligen fotad på lika lösa grun-
der, som hans uppgift på värdet af den fångade sil-
len; men den är, ty värr, icke derför utan anledning.
Man har nog skäl att frukta, att, om egentligt sillfi-
ske skulle inträffa, skärgården skulle i moraliskt hän-
seende förlora, hvad landet i ekonomiskt vann. Detta
är en hemsk och nedslående föreställning, och borde
så mycket allvarligare uppfordra samhället, som ön-
skar vinningen, att göra hvad det kan, för att afvända
det dermed förenade onda. 1 detta fall är det för
sent att vidtaga ätgärderna, när hoppet går i fullbor-
dan. Menniskokärleken fordrar dessutom (och hvar-
för icke äfven den ekonomiska fördelen?), att man
egnar skärgården någon omtarka, äfven om sillfisket
skulle uteblifva. Men, frågar man, hvad kan göras
för att hjelpa det, som anses objelpligt? Det står
dock icke så illa till. Visst äro fylleriet och fattig-
domen tvänne bistra förbundsbröder, men icke hafva
de inkräktat hela området, och man kan hoppas, att
de genom tjenliga medel kunna tvingas, att framde-
les, åtminstone till stor del, rymma fältet 4). De åt-
gärder, ins. anser tjenligast härtill, äro först och främst
inrättandet af fasta skolor. Om ock sådana komma
till stånd i socknarne, så blifva de väl merändels så
långt aflägse från fisklägena, att dessas befolkning icke
lätteligen kan begagna dem. : Större fisklägen borde
derföre hafva egna skolor, så mycket heldre, som
flere hafva egna kyrkor. Men sjelfve kunna de icke
bekosta dem. Det har väl också varit Ständernas
mening med anslag härtill, att sådana menigheter fö-
reträdesvis skulle komma i åtnjutande deraf. Vidare
skulle det troligen mycket gagna skärgården, om sta-
ten med någon uppoffring satte t. ex. Götheborgs
sparbank i tillfälle, att på mera befolkade fisklägen
inrätta filialafdelningar. Sådana nyttiga inrättningar
kunna väl icke utan i förbindelse med någon hufvud-
depot realiseras; men det är sannolikt, att vederbö-
rande i Götheborg skulle göra hvad på dem ankom
för ett så vackert ändamål. Afvenledes skulle det
visst bära sin goda frukt, om staten på lämpligt sätt
uppmuntrade försök, att förädla den myckenhet af
smärre fisk, som fångas, såsom småtorsk, koljor etc.,
så att den kunde blifva en mera eftersökt och vinst-
gifvande handelsvara 2). Den bortsäljes nu för en
spottstyfver, emedan den så illa vårdas och beredes.
Slutligen är skärgården i stort behof af en ändamåls-
enlig fiskeristadga 3). Skärgårdens usla belägenhet
har länge varit känd och omtalad; men något egent-
lligt har ännu icke blifvit åtgjordt till dess uppbjel-
pande. Undersökningar hafva visserligen för länge-
sedan blifvit hållna, men nästan utan allt resultat.
Naturkunnige ha!va erhållit resemedel, för att taga
I kännedom om — hvad? och desse, som hufvudsak-
ligen tänkt på sin vetenskap, hafva derföre gjort sam-
lingar och lemnat fiskaren på båten. Man kan väl
också icke billigtvis fordra, att en vetenskapsman
med den erfarenhet han hemtat, antingen ur boken
Jeller med ett metspö i handen i en ökstock, skall
kunna handlägga en så praktisk sak, som ordnandet
af fiskväsendet. Att fånga fisk, och sköta fisk, och
-Istudera fiskens natur, äro ganska olika saker. Det
vigtigaste, som blifvit gjordt, är utan tvifvel den lem-
nade uppmuntran, att bättre bereda kabiljo, serdeles
genom fiskens slagtning. De medel, sista riksdagen
anslog, för att införa bruket af garn, skola säkert
bära frukt; men framtiden får visa, huru det lyckas
med utrustningen af större fiskfartyg 4)- Så mycket
i anledning af det första brefvet. Det andra är kor-
tare, men derföre icke mindre vigtigt. Sjelfva episo-
1 den, att den sill, som blifvit fångad i Kalfsund, sål-
des till gödsel på åkrarna, förtjenar icke vederläggas.
Men hvad förut förekommer, mäste så mycket nogare
skärskådas, som det innehåller premisser till ett par
l vigtiga slutföljder. Det ,är sannolikt, säger förfat-
taren, att den sill, som denna vinter blifvit fångad
i Kattegatt, äfven der är född och icke öfver 3,
högst 4 år gammal. Man invänder, att lekande sill
icke träffas i Kattegat. Det torde sålunda med skäl
frågas: hvar laker donna sill? Denna fråga är jag