både denna och sina öfriga egendomar till Götheborg
Gymnasium. Men invtetdera; utan derföre, att ho!
skyddas af egendomens disponent, då hon på andr:
ställen icke skonas. Men huru pass hon skyddas och
skonas vid Sundsby, torde blifva klart af följande. Lo.
kalen är ett sund, emellan tvenne öar med branta
stränder, omkring 300 å 400 famnar i längd och 2C
till 60 i bredd. Dess begge mynningar äro mycket
trånga, och den ena tillstängd genom en på grunder
uppförd stenbro. Detta ställe är således särdeles tjen
ligt för vad, och knappt finnes väl vid hela kuster
någon vik, som mer sopas med detta slags redskap.
Då nu brefskrifvaren jemväl intygar, att disponenter
ur denna källa hämtar dagligen 3 å 4 tunnor sill,
kan man deraf ej sluta annat, än att annan går dit
så fort han tager bort den, som är, eller ock, om hon
är lefvande packad i det trånga sundet, hon icke lå-
ter bortskrämma sig af denständiga notdrägten. Svår-
ligen kan således sillen någorstädes mera förföljas än
här, och likväl vill författaren med detta faktum be-
visa, att brist på skonsamhet bortjagar sillen från an-
dra stälien. Att förekomma detta, skulle det natur-
ligsvis vara ganska tjenligt, att i all sin stränghet in-
föra å4en nu de facto mestadels upphäfna strandrättig-
heten, på det inga främmande måtte understå sig att ut-
sätta sin redskap i andras vatten, eller ock, ännu radikala-
re, förbjuda bruket af vadar, hvilka begge åtgärder nyli-
ger lära varit allvarligt i fråga, och hvilkas nödvändig-
het sannolikt varit bre! fskrifvarens mening att påpeka,
hvarföre det ock varit nödvändigt att nogare under-
söka hans slutningssätt. Det är klart, att med det,
som han anfört, ingenting bevisas, vare sig för eller
mot så väl strandrättigheten, som bruket af vadar.
Men det vissa är, att om dessa åtgärder vidtagas,
så skall skärgården derigenom mycket lida. Utan att
ingå i en vidlyftig undersökning, om billigheten och
möjligheten af en strandrättighet (i vidsträcktare me-
ning), för bvilken inga bestämda gränser kunna ut-
stakas, och hvaraf således ändlösa strider skulle upp-
stå, må här blott erinras, att många af de fattigaste,
jemte äldre personer och barn, bidraga till sitt lifs-
uppehälle med småfiskfänget närmare stränderna. Hem-
fölle nu dessa fiskvatten under den enskilda egande-
rätten, så kan man väl vara säker på, att hvar och
en, likt disponenten af Sundsby, skyddade fisket ge-
nom att taga för sig sjelf och lemna intet åt andra,
eller åtminstone gjorde sig goda dagar af den fattiges
svett och möda. Det är också vid stränderne agntäg-
ten sker för det egentliga fisket. Redan nu utgör
bristen på agn (bete) ett svårt bekymmer för fiskaren,
dess anskaffande är ofta dyrt, det måste stundom hem-
tas 20:tals mil från Norge. Huru skulle det väl blifva,
om han utestängdes från de tillgångar, som finnas,
eller om han skulle göra sig skattskyldig under hem-.
mansegarne, änskönt han för sitt näringsfång erlägger.
serskild skatt till staten? Det skulle naturligtvis blifva
ännu värre, om bruket af vadar förmenades. Med
dem fångas sill, näbbgäddor och annan småfisk, som
är för större fisk ganska appetitlig och således utgör
nära nog ett nödvändigt requisitum för en god fångst.
Hela höstfisket är dessutom hufvudsakligen grundadt
på denna agntägt. Innan man derföre vidtager re-
former, bviikas första verkan måste blifva förstörande,
bör man väl hafva grunderna så väl utredda, att man
kan vara fullt säker, att den påräknade, öfvervägande
fördelen måste följa. Man antager att sillen är in-
hemsk i Kattegat, att de fleste fisksorterna äro sta-
tionära; men huru föga är icke detta utredt, huru
många företeelser vittna icke deremot? Men om an-
tagandet ock vore grundadt, så återstår alltid den
frågan, serdeles hvad sillen angår, om hon endast be-
söker de färre ställen, der vadredskap brukas, och
icke äfvenväl de många, utmed :Bobus läns långa och!
klippiga kust, hvarest den är oåtkomlig för sina för-
följare? Utom dess är det väl något orimligt, att
vilja mäta hafvets förråder efter tillgångarna i en
dam och på begge tillämpa samma hushållningsreglor.
Insändaren slutar denna, alltför långa uppsats med
den hjertliga önskan, att menniskovännen icke måtte
jaga sitt ofta visade deltagande ifrån en samhällsklass,
som så väl behöfver det, och att serdeles landets styrelse
måtte allvarligt bebjerta dess behof. Bohus läns fi-
kare äro iila anskrifna i det allmänna omdömet: det
ar kommit derhän, att mången, utan ringaste kän-
1edom om förhållandet, tror sig obetingadt kunna
anse dem för ett afskräde bland menniskor. Men lär
man att känna dem, skall man (likväl med många
undantag) visst erfara en yttre råhet, som i början
sör ett obehagligt intryck; men det förderf i själen,
om gör menniskan till en dijefvul, äfven under en
lipad yta, träffar man sällan hos dem. Man skulle
nåhända döma något mildare om den så häftigt om-
krikna dryckenskapslasten, om man rätt kunde för-
ätta sig i fiskarens belägenhet. Ins. känner af egen
rfarenhet, hvilket förslöande inflytande fiskarens yrke
ar både på kropp och själ. Den skarpa hafsluften,
let ständiga nattvakandet, omöjligheten att kunna er-
ålla bestämda måltider, m m., allt försoffar och för
löar och medför behof af hastigare retande medel;
ch man vet, huru lätt en frusen och hungrande
ropp berusas. Det går lätt an, att bilda sig en typ
ch säga: sådana böra fiskare vara; men om verklig-
eten icke motsvarar typen, så är man icke berätti-
ad att straxt uttala förkastelsedomen. Hvad här i
rerlden motsvarar sitt ideal?
—-— -- me — om mm anv AA ÅD AA IA
- -
Anmärkningar .af insändaren.
4) Brefskrifvaren sägar: staten må göra hvilken
uppoffring som helst, skola likväl Bohusläns fiskare
blifva utarmade, så länge fisk får tullfritt införas
från Jutland, så länge den fisk, som säljes och af-
lemnas vid salterierna, icke väges, utan räknas, och
örnämligast så länge salteriidkaren är fiskarens för-
agsman och opåtaldt får hålla öppen handelsbod och
ippen krog. — Uppoffringar kunna vara alldeles