He RA TAR
OM GAMLA OCH NYA TRUPPER.,
Under denna rubrik innehåller Journal des
Debats en artikel, hvari det till försvar för en
i nuvarande franska ministeren föreslagen lag,
utt öka tjensteåren för de till militärtjenst utskrif-
ne, påstås att det var med de ifrån kungadömet
vf republiken ärfda 400,000 gamla soldater, som
Frankrike år 1792 räddades. Detta vederlägges i
en korrespondentartikel till )Deutsche Allgemeine
Zeitung, som förtjenar uppmärksamhet för de
akta, hvilka deri framläggas för att bevisa, att
let tvärtom både var genom nya de trupperna, som
Frankrike segrade under republiken, och de andra
makterna sedermera under befrielsekriget mot Na-
poleon, återvunno fördelar öfver fransmännen. Vi
anföra derutur följande:
Det är alldeles falskt, att det var Frankrikes
samla soldater, som år 4792 räddade landet. Utan
att förneka den tapperhet, som några enskilda
franska krigare då visade, vete vi af historien, att,
de första angreppen af den gamla franska armåen
på österrikarne i Nederländerna, oaktadt dessas ringa
styrka, utföllo rätt illa, att hela korpsen vid för-
sta anfallet skingredes och, sedan dess anförare
stupat, vände tillbaka öfver gränsen. Den armåe,
som stod emot preussarne, blef äfven tillbakadrif-
ven inemot Chalons och förlorade sina flesta fäst-
ningar, utan motstånd. Custines lycka emot kur-
furstens af Pfalzs andliga soldater bevisar intet,
då han var så öfverlägsen i styrka. Det var de
allierades splittring, deras förakt för sina fiender,
och sjukdomar, som på samma gång försvagade
dem och hvilket ingaf mod och dristighet hos de
bundradetals af revolutions-idgerna lifvade unga
frivilliga och nationalgarder, hvilka snart utgjorde
armåens styrka, ifrån hvilken det adliga befälet
nästan allmänt aflägsnade sig. Det var dessa, som
höllo stånd mot preussarne vid Valmy och be-
segrade österrikarne vid Jemappes. Det var dessa
unga trupper, som besegrade koalitionens gamla
soldater.
Det är sannt att Nordarmåeen, som i flera år
låg vid franska kusten, utan att behöfva strida,
bestod till en stor del af gamla soldater och att
det var denna armee, som 48035 och 41806 slogs
med mycken tapperhet. Men det bör besinnas,
att den redan då var förstärkt af en betydlig del
konskription.
Det är deremot falskt, att förhållandet med de
unga, franska soldater, som blefvo slagna i Spanien
och Tyskland, skulle bevisa något emot nya trup-
pers användbarhet. De som år 4808 inbröto i
Spanien, blefvo väl slagna vid Saragossa och Va-
lencia, men voro då segervinnare vid Jena,
Friedland och Wagram, sedermera lyckligare i
Spanien? Voro ej helt andra orsaker vållande till
franska nederlagen der, än sjelfva armeernas beskaf-
fenhet? Och visar ej 4843 års händelser i Tysk-
land detsamma? Var det ej unga konscriberade,
som då framträngde till Odern och segrade vid
Lätzen och Bautzen? Och då de slutligen bese-
grades, var det ej till det mesta af det nyupp:
satta preussiska landtvärnet och de äfven nybil
dade ryska trupperna? Säkert är, att det var an-
dan hos det tyska folket, som egentligen bidrog
till befrielsekrigets lyckliga utgång, och om nu ett
krig skulle utbryta, hvilken makt kunde väl
uppställa krigsvanda trupper? Måste ej då de
nya trupperna ungefär vara lika tjenliga att an-
vändas, som de ständiga armåerna?
Orsaken hvarföre vi meddelat ofvanstående ar-
tikel, är den stora vigt, som denna tvistefråga
äger, och hvilken lätt lärer inses. Man skall
nemligen, utan mycket eftersinnande, snart finna.
att den innesluter ingenting mindre, än den andr:
stora frågan, hvilketdera som bör äga företrädet :
och för ett lands försvar, stående armeåer eller
nationalbeväring och milis.
Rp