i Glasgow var ställningen ännu förfårligare, och aldri fanns här i landet så mycken grof last, som man nu ser alla dagar. Närvarande period visade större njutning och större elände inom de olika klasserna, än man någonsin förut sett. En annan omständighet, som borde tagas i betraktande, var, att de arbetande klassernas belägenBKet för närvarande var mera osäker och vådlig än förr, i anseende till den stora fördelningen af arbetet. Ju mera arbetaren var inskränkt till någoh viss detalj af arbete, desto mera var han utsatt för följderna af någon: förbättrings införande i machin-väsendet, eller förändring i ställningar och förhållanden. Men det var icke dessa omständigheter, som ledde talaren till den öfvertygelsen, att folkets närvarande belägenhet var mera bedröflig för dem sjelfye och mera farlig för samhället i det hela, än den varit förut. Hvad-betydde det om spöna gåfvos mer celler mindre hårdt, om ryggen blifvit ömtåligare än förut? Hvad betydde det, om ett lidande minskades. i fall man i detta minskade skick ändock kände det djupare än förr? Det kunde alldeles icke betviflas, att folket för närvarande kände sin uselhet lifligare. än förr. Ökade njutningar hade icke för detsamma gått i bredd med de utvidgade föreställningarne om hvad som behöfdes, för att göra lifvet trefligt. Följden var att hvarje individ inom de klasser, talaren omnämnt, nu ansåg samma mått af trefnad och beqvämlighet nödvändigt för existensen, som han förut var van att anse för ett stort öfverflöd. De rikes öfverflöd föll mera i ögonen på de. fattige vu än förr, och de sednare -kände följaktligen. mera bittert sin fattigdom. Engelska folket skulle icke kunna uthärda denna belägenhet, såsom det förut gjort. Det tjenade till ingenting, att komma med statistiska detaljer såsom bevis emot hvad talaren anfört, och visa att folket beklagat sig mindre då, när dess belägenhet ändock var sämre än den nuär. Folkets sätt att känna bestämdes icke af statistiska detaljer, och om folket nu var känsligare för sin belägenhet än förr, sä ålåg det representationen så myc ket mera, att genom alla medel, som stodo i dess makt, söka förbättra folkets ställning. . Om man ville hålla samhällsbyggnaden tillhopa, .så måste man uttänka något sätt att förekomma det elände; som i sednare tider så ofta inträffat, och medförde så stora vådor för samhället i dess närvarande ställning. Talaren kunde icke annat än förvånas när han besinnade, huru länge vi stått på denna volkaniska grund utan att gå under. Det vore omöjligt, att det kunde på samma sätt fortfara i längden. Man kände hvilka farliga ider, som i sednare tider blifvit spridda bland massorna, och de bedröfliga följderna deraf. Allt detta -hade åstadkommits genom half upplysning, verkande på total okunnighet. Det: tillhörde en välviljande styrelse, att gå till roten af dessa faror, skaffa bot för dem, och undanrödja vådorna: af okunnighet genom anstalter för en. förbättrad undervisning, (bifallsrop) men till klokheten hörde äfven, att afbjelpa det. elände, som alstrat dennaokunnighet. Talaren instämde af allt hjerta med hvad en. ädel lord inom Huset yttrat, att det var regeringens och parlamentets. pligt, att göra allt, som; stod i deras förmåga, för att genom en förbättrad uppfostran förjaga okunnigheten; ty han. var övertygad att ingen styrelsel någonsip kunde vara tryggad till sitt bestånd, som icke hwvilade på tillgifvenheten hos ett moraliskt, religiöst och upplyst folk. Talaren trodde, lika medi: den ädle lorden, att uppfostran var ett verksamt bo-; temedel för; mycket af det onda, som plågade natio-. nen; men i bredd med dessa bemödanden att förbättra folkuppfostran, borde: bemödanden gå att förbättra folkets materiella belägenhet. (Bifallsrop.) Deti tjenade till ingenting, att bjuda. folket intellektuell upplysning, utan. att på samma gång förbättra dess. yttre. ställning. Under de sednaste oroligheterna i norra: trakterna i landet hördes bland de nödlidande. arbetarne ropet: Ea god dagspenning: för ett godt! dagsarbete. .Man kunde vara försäkrad, att såvida ej en: sådan dagspenning bereddes.för de.-arbetandel klassecne, så skulle,de, som: hade egendom, icke egai mycken. säkerhet. för fortfarandet af de njuthingar den-. na gaf, och de skulle, få svårt att skydda sig för folkets fruktansvärda vrede, hvilken ingen makt skulle förmå. tygla, då det, förlorade förtroendet för lagstiftande maktens vilja eller. förmåga att bjelpa det. (Hör, hör!) . Man. måste således gå till roten al det onda, och skaffa bot för denfia täflan emellan kapital och Kapital, emellan. arbete och arbete, som. var. orsaken till landets fortfarande nöd. Det var ur denna åsigt, som talacen föreslog kolonisering såsom ett botemedel... Han sade eft botemedel, emedan han önskade att icke missförstås så, som föresloge han en panac eller osvikligt botemedel, utan blott eff bland många botemedel. (Hör.) Fastän det icke afbjelpte ailt det onda, så borde Huset dock antaga det, ifall dettrodde att I detta medel skulle hindra nöden att så ofta inträffa, eller) ock att detskulle mildra den. Det medel, talaren föreslog, var förenligt med hvarje annat botemedel, som blifvit föreslaget; det var sjelfva slutstenen i byggnaden. Det var ett botemedel i förening med andra, och icke något ensamt för sig sjelf; det stod icke i strid med deras åsigter, som trodde att fattiglagarne vore orsaken till nöden i landet. Att bereda utvägar till mera arbete, var ett af de hjelpemedel man föreslagit, och det skulle ske derigenom, att man för England öppnade veridsmaknåden, och. tog de födoämnen landet Dbehöfde, i utbyte mot de fabrikater, som det tillverkade. Äfven häri instämde talaren, (hör, hör) och det var endast såsom underbjelpande fri handel, som han föreslog kolonisering. Båda medlen skulle gagna. Handelns frigifvande skulle verka hastigare, men talaren trodde att kolonisering skulle verka Säkrare, emedan den icke alls berodde af främmande nationers nycker. Han trodde, att om England gjorde början med ett fritt handelssystem, så skulle det hafva en stor verkan på främmande länder; men det var icke afgjordt, huru snart det skulle verka... Deremot kunde man alltid vara säker om handeln med sina kolonier. Englands herravälde sträckte sig öfver land af allt slags beskaffenhet, och genom alla klimat ; man kunde från dess kolonier hemta en ofantlig mängd lifsmedel i utbyte mot manufakturvaror och lyxartiklar. (Hör.,) Man borde derföre söka att utvidga koloniernes marknad, och betrygga deras handel, 54 länge de voro kolonier; ty i en framtid skulle de utan tvifvel blifva oberoende af moderlandet, men det oaktadtfortfara att vara afnämare af detta lands manufakturer. Då talaren betraktade ställningen i kolonierne, så gaf botemedlet sig vid handen nästan af sig -jelf. VILA (Slutet följer.) ANA —-— mA tj — LL a — fn eV AA RÄTTEGÅNGEN MELLAN INSPEKTOREN AnA VE ACT HANS MA TT KONONEENQ EDER REIN