i Glasgow var ställningen ännu förfårligare, och aldri
fanns här i landet så mycken grof last, som man nu
ser alla dagar. Närvarande period visade större njut-
ning och större elände inom de olika klasserna, än
man någonsin förut sett. En annan omständighet,
som borde tagas i betraktande, var, att de arbetande
klassernas belägenBKet för närvarande var mera osäker
och vådlig än förr, i anseende till den stora fördel-
ningen af arbetet. Ju mera arbetaren var inskränkt
till någoh viss detalj af arbete, desto mera var han
utsatt för följderna af någon: förbättrings införande i
machin-väsendet, eller förändring i ställningar och för-
hållanden. Men det var icke dessa omständigheter,
som ledde talaren till den öfvertygelsen, att folkets
närvarande belägenhet var mera bedröflig för dem
sjelfye och mera farlig för samhället i det hela, än
den varit förut. Hvad-betydde det om spöna gåfvos
mer celler mindre hårdt, om ryggen blifvit ömtåligare
än förut? Hvad betydde det, om ett lidande min-
skades. i fall man i detta minskade skick ändock kän-
de det djupare än förr? Det kunde alldeles icke be-
tviflas, att folket för närvarande kände sin uselhet lif-
ligare. än förr. Ökade njutningar hade icke för det-
samma gått i bredd med de utvidgade föreställnin-
garne om hvad som behöfdes, för att göra lifvet
trefligt. Följden var att hvarje individ inom de klas-
ser, talaren omnämnt, nu ansåg samma mått af tref-
nad och beqvämlighet nödvändigt för existensen, som
han förut var van att anse för ett stort öfverflöd.
De rikes öfverflöd föll mera i ögonen på de. fattige
vu än förr, och de sednare -kände följaktligen. mera
bittert sin fattigdom. Engelska folket skulle icke
kunna uthärda denna belägenhet, såsom det förut
gjort. Det tjenade till ingenting, att komma med
statistiska detaljer såsom bevis emot hvad talaren an-
fört, och visa att folket beklagat sig mindre då, när
dess belägenhet ändock var sämre än den nuär. Fol-
kets sätt att känna bestämdes icke af statistiska de-
taljer, och om folket nu var känsligare för sin belä-
genhet än förr, sä ålåg det representationen så myc
ket mera, att genom alla medel, som stodo i dess
makt, söka förbättra folkets ställning. . Om man ville
hålla samhällsbyggnaden tillhopa, .så måste man ut-
tänka något sätt att förekomma det elände; som i
sednare tider så ofta inträffat, och medförde så stora
vådor för samhället i dess närvarande ställning. Ta-
laren kunde icke annat än förvånas när han besin-
nade, huru länge vi stått på denna volkaniska grund
utan att gå under. Det vore omöjligt, att det kunde
på samma sätt fortfara i längden. Man kände hvilka
farliga ider, som i sednare tider blifvit spridda bland
massorna, och de bedröfliga följderna deraf. Allt
detta -hade åstadkommits genom half upplysning, ver-
kande på total okunnighet. Det: tillhörde en välvil-
jande styrelse, att gå till roten af dessa faror, skaffa
bot för dem, och undanrödja vådorna: af okunnighet
genom anstalter för en. förbättrad undervisning, (bi-
fallsrop) men till klokheten hörde äfven, att afbjelpa
det. elände, som alstrat denna- okunnighet. Talaren
instämde af allt hjerta med hvad en. ädel lord inom
Huset yttrat, att det var regeringens och parlamen-
tets. pligt, att göra allt, som; stod i deras förmåga,
för att genom en förbättrad uppfostran förjaga okun-
nigheten; ty han. var övertygad att ingen styrelsel
någonsip kunde vara tryggad till sitt bestånd, som
icke hwvilade på tillgifvenheten hos ett moraliskt, re-
ligiöst och upplyst folk. Talaren trodde, lika medi:
den ädle lorden, att uppfostran var ett verksamt bo-;
temedel för; mycket af det onda, som plågade natio-.
nen; men i bredd med dessa bemödanden att för-
bättra folkuppfostran, borde: bemödanden gå att för-
bättra folkets materiella belägenhet. (Bifallsrop.) Deti
tjenade till ingenting, att bjuda. folket intellektuell
upplysning, utan. att på samma gång förbättra dess.
yttre. ställning. Under de sednaste oroligheterna i
norra: trakterna i landet hördes bland de nödlidande.
arbetarne ropet: Ea god dagspenning: för ett godt!
dagsarbete. .Man kunde vara försäkrad, att såvida
ej en: sådan dagspenning bereddes.för de.-arbetandel
klassecne, så skulle,de, som: hade egendom, icke egai
mycken. säkerhet. för fortfarandet af de njuthingar den-.
na gaf, och de skulle, få svårt att skydda sig för fol-
kets fruktansvärda vrede, hvilken ingen makt skulle
förmå. tygla, då det, förlorade förtroendet för lagstif-
tande maktens vilja eller. förmåga att bjelpa det. (Hör,
hör!) . Man. måste således gå till roten al det onda,
och skaffa bot för denfia täflan emellan kapital och
Kapital, emellan. arbete och arbete, som. var. orsaken
till landets fortfarande nöd. Det var ur denna åsigt,
som talacen föreslog kolonisering såsom ett boteme-
del... Han sade eft botemedel, emedan han önskade
att icke missförstås så, som föresloge han en panac
eller osvikligt botemedel, utan blott eff bland många
botemedel. (Hör.) Fastän det icke afbjelpte ailt det
onda, så borde Huset dock antaga det, ifall dettrodde att I
detta medel skulle hindra nöden att så ofta inträffa, eller)
ock att detskulle mildra den. Det medel, talaren fö-
reslog, var förenligt med hvarje annat botemedel, som
blifvit föreslaget; det var sjelfva slutstenen i byggnaden.
Det var ett botemedel i förening med andra, och icke
något ensamt för sig sjelf; det stod icke i strid med
deras åsigter, som trodde att fattiglagarne vore orsa-
ken till nöden i landet. Att bereda utvägar till mera
arbete, var ett af de hjelpemedel man föreslagit, och
det skulle ske derigenom, att man för England öpp-
nade veridsmaknåden, och. tog de födoämnen landet
Dbehöfde, i utbyte mot de fabrikater, som det tillver-
kade. Äfven häri instämde talaren, (hör, hör) och
det var endast såsom underbjelpande fri handel, som
han föreslog kolonisering. Båda medlen skulle gagna.
Handelns frigifvande skulle verka hastigare, men ta-
laren trodde att kolonisering skulle verka Säkrare, e-
medan den icke alls berodde af främmande nationers
nycker. Han trodde, att om England gjorde början
med ett fritt handelssystem, så skulle det hafva en
stor verkan på främmande länder; men det var icke
afgjordt, huru snart det skulle verka... Deremot kun-
de man alltid vara säker om handeln med sina kolo-
nier. Englands herravälde sträckte sig öfver land af
allt slags beskaffenhet, och genom alla klimat ; man
kunde från dess kolonier hemta en ofantlig mängd
lifsmedel i utbyte mot manufakturvaror och lyxartiklar.
(Hör.,) Man borde derföre söka att utvidga kolonier-
nes marknad, och betrygga deras handel, 54 länge de
voro kolonier; ty i en framtid skulle de utan tvifvel
blifva oberoende af moderlandet, men det oaktadtfort-
fara att vara afnämare af detta lands manufakturer.
Då talaren betraktade ställningen i kolonierne, så gaf
botemedlet sig vid handen nästan af sig -jelf.
VILA (Slutet följer.)
ANA —-— mA tj — LL
a — fn eV AA
RÄTTEGÅNGEN MELLAN INSPEKTOREN
AnA VE ACT HANS MA TT KONONEENQ
EDER REIN