sell yttrade sin farhåga att störa regeringen i henne: mått och steg för upprätthållandet af kyrkans enhet. Sir James Graham tog för gifvet att regeringen vari illig att vidtaga någon åtgärd i denna angelägenhet; en att denna nu ej mera kan blifva legislatif, efter en så beskaffad protest som generalförsamlingens. Sir Robert Peel förklarade, att han väl finner krisen vara af den högsta betydenhet, att han icke kan se de uttalade men ej verkställda interdikterna utan att känna lagens anseende kränkt genom ett sådant samhällsskick.: Men, slutade han, på sitt vanliga evasiva orakelspråk, jag ärnar undvika att yttra något eller att gifva någon försäkran, som kunde beröfva styrelsen fria händer att draga fördel af hvarje tillfälle till frågans afhjelpande med slut, när ett sådant tillfälle inträder opåkalladt. Jag vet att någonting mera oklokt ej kan ges än det förbastade framläggandet a! en lagstiftningsåtgärd, som kunde finnas nödig. Men derföre tror jag ej, att regeringen skulle vägra att uppgöra denna angelägenhet genom en lag, om hon ägde någon utsigt att kunna ordna den på ett tillfredsställande sätt. Jag önskade allvarsamt att Veto-akten och alla de Impedimenter, som följt henne i spåren, vore återtagna. Men jag tror ej att det skulle medföra något tillfredsställande slut, om man ovilkorligt fordrade dess återtagande. Jag tror det vara bättre att säga, att om ett tillfälle skulle visa sig, så skulle H. M. regering omfatta detsamma i afsigt att försöka en lösning af frågan. — Det kan man kalla att yttra sig diplomatiskt: hvar och en kan förstå talarens ord, men för ingen är det möjligt att ana deras mening! — Hufvudresultatet är likväl, som man ser, att regeringen väntar på ett tillfälle. Men under tiden är lagens verkställighet förlamad, Skottskärkyrkan står på branten af sin undergång, och vän och fiende förklara enhälligt, att så framt ej hjelp, snar hjelp mellankommer, så skola 3500 prester jemte deras församlingar bilda en schism. Sir Robert har rätt uti att kalla ställningen betänklig; han vet nog att alla genomgripande hvälfningar i Englands politiska ställ ning utgått från religionstvister, och att Cromwell och Washington icke skulle förvärfvat sig ett namn i historien, på Englands bekostnad, om Puritanerne och Qväkarne icke hade banat dem vägen.