———L — RAVE
Ack, du gåtlika bidevindseglarel du Janu
med tvenne anleten! du dubbelhetens sannskyl-
diga afbild — du, du och ingen annan var kusken
Jag blinde, som icke märkte det! Nog föreföl
din bleka fysionomi mig bekant från källarsaler
och killebordet, men aldrig
Aldrig förmodade jag så utomordentlig maskering,
Ej att en krigsman, så båld, skulle sig sänka så djupt
Neka ej, att det var du, som kom till min hjelp, som
från höjden,
Då förnedrad jag låg, kyssande jorden, min mor?
Ack, nu ser jag det klart! Mustacherna äro förä
svunna,
Dyrbara gåfvan står der, — Svara, herr löjtnant och
kusk !
Nå väl,, sade Rutschenbjelm, det är föga värd
att neka inför en så skarpsinnig domare, som dr
är. Oss emellan, så var det verkligen jag. Mer
tyst dermed, ännu en liten tid. Detta måste du
lofva mig, såsom den enda belöning jag begär fö!
det handtag jag gjorde dig. Käppen ger jag di;
gerna tillbaka, eller ock erbjuder jag mig att lös:
honom till dubbla värdet, i händelse du är i be
bof af kontanter.n
Freudenborg 10g ofantligt tillfredsställd och sade
Hur du kan fråga, min bror! Behöfde jag nånsi!
väl annat?
Om du med Hilma blir gilt, gif mig ett stående lån
Gör det, du krigiska själ, som slogs med röfvarebandet
Gör det, och evigt jag vill tiga — på ära och tro!
Rutschenbjelm gaf honom leende sitt löfte oc
de gingo sedan ut att intaga frukosten, under hvil
ken Freudenborg visade sig särdeles upprymd
så väl vid åsynen af ostronen, som vid tanka
på det stående Jånetn Han höll också troge