Såsom en kapare djerf, der på den blå ocean. Säkert strök hon väl flagg, ty lipigt hon hufvudet hängde. Bof! du har röfvat mitt bruk, hindrat mig blilva patron. Hör dock! jag har ett förslag: en kille vi spela om flickan. Vihner du, tag henne då! Tappar du, drag då för fan! Det var väl det besattaste förslag jag hört, sade Rutschenbjelm, och endast i ett så uppfinningsrikt hufvud, som ditt, kan det upgöras. Men jag har ett vida bättre förslag att göra dig: vill du äta frukost med mig? Jag bjuder på ostron och en butelj madera? . Den lille mannens ansigte ljusnade synbarliger och han utbrast med handen på magen: Corpo di Baccho! min bror, nu känner jag genast igen dig! Ostron på kärlekens sår yppersta plåstret dock är. Gerna din Hilma behåll, jag håller din frukost til godo, Lofva mig blott att jag får blifva en vän i ditt bus. Vet du: jag icke är född till synnerlig lycka iälskog Ack jag skaptes, min bror, mera för bord än fö säng. Så förunderligen lätt var lilla Freudenborg kärleksparoxysm försvunnen och hans svartsjuk: botad. Glädjande sig åt den stundande smörjel sen, sprang han sjungande fram och tillbaka rummet, men kom derunder att händelsevis kast; sina ögon på sin fordna guldkäpp, sin pfastighet hvilken han skänkt brukspatronens kusk för er bållen undsättning under striden på gästgifvare gården. Han stannade bestört och såg forskande än på käppen, än på Rutschenbjelm, Slutlige. utropade han: