Såsom en kapare djerf, der på den blå ocean.
Säkert strök hon väl flagg, ty lipigt hon hufvudet
hängde.
Bof! du har röfvat mitt bruk, hindrat mig blilva patron.
Hör dock! jag har ett förslag: en kille vi spela om
flickan.
Vihner du, tag henne då! Tappar du, drag då för
fan!
Det var väl det besattaste förslag jag hört,
sade Rutschenbjelm, och endast i ett så uppfin-
ningsrikt hufvud, som ditt, kan det upgöras. Men
jag har ett vida bättre förslag att göra dig: vill
du äta frukost med mig? Jag bjuder på ostron
och en butelj madera? .
Den lille mannens ansigte ljusnade synbarliger
och han utbrast med handen på magen:
Corpo di Baccho! min bror, nu känner jag genast
igen dig!
Ostron på kärlekens sår yppersta plåstret dock är.
Gerna din Hilma behåll, jag håller din frukost til
godo,
Lofva mig blott att jag får blifva en vän i ditt bus.
Vet du: jag icke är född till synnerlig lycka iälskog
Ack jag skaptes, min bror, mera för bord än fö
säng.
Så förunderligen lätt var lilla Freudenborg
kärleksparoxysm försvunnen och hans svartsjuk:
botad. Glädjande sig åt den stundande smörjel
sen, sprang han sjungande fram och tillbaka
rummet, men kom derunder att händelsevis kast;
sina ögon på sin fordna guldkäpp, sin pfastighet
hvilken han skänkt brukspatronens kusk för er
bållen undsättning under striden på gästgifvare
gården. Han stannade bestört och såg forskande
än på käppen, än på Rutschenbjelm, Slutlige.
utropade han: