- (Insändt.)
VEDERGALLNINGEN.
Det synes, som skulle jordbrukets idkare och
representanter begått stora synder mot regeringen
och det allmänna, enär det nu hörer till ordnin-
gen för dagen, att deras vigtigaste behof och an-
draganden, antingen falla i förgätenhet, förfuskas
i verkställigheten eller ock afslås. För att vid ut-
vecklingen häraf icke göra sig skyldig till en tyd-
lig orättvisa, ser insändaren sig föranlåten söka
bestämma hvilka med jordbrukets representanter
förstås, och kommer, allt i följd af den gamla
och af vederbörande värderade ståndsprincipen,
dervid till den slutsats: att med jordbrukets re-
presantanter icke kan menas adeln, emedan den-
samma, till majoriteten åtminstone, redan länge
haft helt andra åsigter, än dem, som med jord-
krukets intressen och behoföfverensstämma, hvil-
ket förhållande tydligast visade sig vid mnästlidne
riksdag, då den skarpaste motsats våra riksdags-
annaler kunna framte emellan första och fjerde
ståndet, i full dag framträdde. Att det icke är
presterne, som representera jordbruket, inses gan-
ska väl af alla dem, som känna prelaterna och
deras sväfvande i högre regioner, främmande för
alla jordiska och politiska omsorger. Borgarestån-
det kan till följd af dess ställning icke så anses.
Och således återstår, efter nu gällande representa-
tionssätt, endast bondeståndet, hvars vanlottade
ställning i allmänhet medgifvit ett nära obegrän-
sadt begagnande af dess krafter, men hvilket stånd
numera, med en måhända bättre insigt af sam-
hällsförhållandet och dess fordringar, vågat höja
sin röst mot missbruken och förtrycket, samt
derföre bör bestraffas. Denna slutledning kan icke
anses alldeles osannolik, efter hvad som nu in-
träffat med ett af de önskningsmål, hvarmed bön-
derne länge och ofta fallit maktens och privile-
gierna; innehafvare besvärliga, nemligen förhbål an-
det med skjutsväsendet. Den kända och obestrid-
liga erfarenheten, att icke uti något konstitutio-
nellt land de resandes fortskaffande beror på en
tvångsåtgärd, ålagd fria och irepresentationen del-
tagande medborgare, på samma gång den under-
trycker och förlamar landets hufvudnäring och
förstör dess moralitet, har hos: oss varit utan all
inflytelse, och blott tjenat att för den uppmärk-
samme tydligare framställa representationens än-
damålsenlighet att undanrödja de hinder för jord-
brukarens bestånd och yrkes utveckling och full-
komnande, som hos oss förekomma.
Det är på en gång lärorikt och väl värdt att
inhemta för den, som vill exfara förhållandet för
äldre tider, hvad ett rikets kollegium i en år
4772 afgifven berättelse om allmänna husbållnin-