(Insändt.) VEDERGALLNINGEN. Det synes, som skulle jordbrukets idkare och representanter begått stora synder mot regeringen och det allmänna, enär det nu hörer till ordningen för dagen, att deras vigtigaste behof och andraganden, antingen falla i förgätenhet, förfuskas i verkställigheten eller ock afslås. För att vid utvecklingen häraf icke göra sig skyldig till en tydlig orättvisa, ser insändaren sig föranlåten söka bestämma hvilka med jordbrukets representanter förstås, och kommer, allt i följd af den gamla och af vederbörande värderade ståndsprincipen, dervid till den slutsats: att med jordbrukets represantanter icke kan menas adeln, emedan densamma, till majoriteten åtminstone, redan länge haft helt andra åsigter, än dem, som med jordkrukets intressen och behoföfverensstämma, hvilket förhållande tydligast visade sig vid mnästlidne riksdag, då den skarpaste motsats våra riksdagsannaler kunna framte emellan första och fjerde ståndet, i full dag framträdde. Att det icke är presterne, som representera jordbruket, inses ganska väl af alla dem, som känna prelaterna och deras sväfvande i högre regioner, främmande för alla jordiska och politiska omsorger. Borgareståndet kan till följd af dess ställning icke så anses. Och således återstår, efter nu gällande representationssätt, endast bondeståndet, hvars vanlottade ställning i allmänhet medgifvit ett nära obegränsadt begagnande af dess krafter, men hvilket stånd numera, med en måhända bättre insigt af samhällsförhållandet och dess fordringar, vågat höja sin röst mot missbruken och förtrycket, samt derföre bör bestraffas. Denna slutledning kan icke anses alldeles osannolik, efter hvad som nu inträffat med ett af de önskningsmål, hvarmed bönderne länge och ofta fallit maktens och privilegierna; innehafvare besvärliga, nemligen förhbål andet med skjutsväsendet. Den kända och obestridliga erfarenheten, att icke uti något konstitutionellt land de resandes fortskaffande beror på en tvångsåtgärd, ålagd fria och irepresentationen deltagande medborgare, på samma gång den undertrycker och förlamar landets hufvudnäring och förstör dess moralitet, har hos: oss varit utan all inflytelse, och blott tjenat att för den uppmärksamme tydligare framställa representationens ändamålsenlighet att undanrödja de hinder för jordbrukarens bestånd och yrkes utveckling och fullkomnande, som hos oss förekomma. Det är på en gång lärorikt och väl värdt att inhemta för den, som vill exfara förhållandet för äldre tider, hvad ett rikets kollegium i en år 4772 afgifven berättelse om allmänna husbållnin