hvad han sade, men det är visst och sannt, att
boken slutligen föll på golfvet, utan att den oar-
lige Rutschenbjelm vårdade sig att upptaga den-
samma. Han fångade i stället den lilla, darrande
band ur hvilken boken fallit och tryckte den
länge och varmt i sin. Magnetiskt drog han sig
derunder allt närmare och närmare det hulda fö-
remålet och hviskade tätt vid hennes öra, ännu
några ord, som hade förunderlig verkan; ty sel
flickans lilla hufvud föll ned mot hans bröst, och,
för att begagna Dahlgrens sköna ord — sedan
själarne en stund betraktat hvarandra genom ö-
sonens fönster, stego de ned på läpparnes altan,
för att omfamna hvarandra., O, kärlekens för-
sta kyss! hvad finnes ljulfvare än du? Hvad
mäktar att mera försätta oss i glömska af allt
omkring oss?
Lenoir hade ett par gånger gläntat på dörren,
utan att de båda lycksaliga märkt det. Han log
förnöjd åt den sköna scenen, men då han ansåg
den hafva räckt länge nog, började han hosta er-
barmligt, i rummet nästintill, vid hvilket skäran-
de ljud Hilma, under ett lätt utrop, drog sig ur
den kärleksdruckne Rutschoenhjelms armar, och
skyndade; högt rodnande, in i sin sängkammare.
Nu inträdde Lenoir och ropade leende: Åh, vi
äro redan framme, som jag ser! Bra kört, min
kära kusk! Med strålande öga slöt vår bjelte
den glade vännen i sina armar, och denne sade
skrattande: Bevars, bevars! icke så häftigt! Men
det var rasande bra, att Hilma en gång bekände
kort. Hon har, som min far berättat mig, redan
gifvit tio korgar, af den orsak att hon aldrig
kunnat förlika sig med den kärlek, som födes
under — prosaiska och hvardagliga förhållanden.