.änsla. Nog af, när brukspatronen åter hemtat
ig från den första hänryckningen, som var nära
tt öfverväldiga honom, hörde han med glädje-
trålande ögon berättelsen om sonens öden och
åg med stoltbet på de flera ordnar, hvarmed
lenne, för tillfället, prydt sitt manliga bröst.
Tanken, att den son, ban nyss ansett död eller
örlorad, i stället förvärfvat utmärkelse och rykte;
yllde hans fadershjerta med outsäglig glädje, och
när han dertill såg den blomstrande Isabella, som
sungade hans sonsson på sina moderliga armar
runno de ljufvaste tårar öfver hans fårade kinder
och han bad, liksom fordom Simeon:
Herre! låt nu din tjehare fara i frid.
O, säg icke sål ropade Lenoir, vi skola ännu
som jag hoppas, lefva ett par tiotal af år till
samman. Med min lilla gummas tillhjelp skal
jag söka att förljutva min fars lif, lika mycke
som jag förut förbittrat detsamma. .
Ack, nämn icke ett ord derom! ropade bruks
patronen. Allt är nu glömdt, och jag är den lyck:
ligaste fader på jorden. Men säg mig, det var vä
således du, som kom oss till undsättning i Qvi
strumsbackarne?,
Ja, jag bade fått veta, att min far skulle pas
sera samma väg, men som jag beslutat, att ick
gifva mig tillkänna, förrän här, fick jag nöja mi
med att, sjelf dold, endast se det käraste jag egdt
Jag hann äfven till stället i rätter tid, för att bjelp
den manbaftige kusken, från hvilken jag kan hels
min far.n ; , :
Nå det var roligt. Jag talade nyss med Hilm
om honom. Hur mår han?,
Om man undantager en viss hjertkrampp, svs
rade Lenoir, med en sidoblick på Hilma, nii