lät det åtminstone på honom. Det tycktes nä-
stan, som, om han bade någon bön att framställa
för pappa.
Gud gifve-det! svarade den gamle. Vårt äf-,
ventyr var imedlertid högst märkvärdigt, och
jag har, i anledning deraf, måst besvara väl tu-
sende nyfikna frågor. Men får jag nu mitt kaffe,
barn lilla.n
I detta ögonblick hördes en sakta knackning på
dörren. Hilma skyndade att öppna och Isabella
inträdde i all sin skönhet. Vid Hilmas hand sväf-
vade hon leende fram mot brukpatronen, hvars
milda utseende genast ingifvit henne mod, och
då han ville höja sig ur ländstolen, för att helsa
den okända, fattade hon bans hand, kysste den,
knäföll och hviskade med ett bedjande uttryck,
under det hon- räckte honom den ring, Lenoir
erhållit: .
vÄlskade fader, -förlåt, förlåt Ferdinand!
Milde Gud! hvad är detta? ropade den för-
vånade gubben och sjönk tillbaka i stolen. Skulle
det väl vara möjligt? Lefver han? — himmell,
Han lefver och är här,, snyftade Hilma.
Förlåt Ferdinand! bad Isabella å NyO:
Gud är mitt vittne att jag förlåtit honom!
Må han kömma i mina armat!, utropade bruks-
patronen, med utbredd famn och tårade ögon, och
i detsamma instörtade Lenoir genom den-halföppna
dörren samt knäföll vid sin makas sida.
Det erfordrades en skickligare penna, än min,
för att-beskrifva detta försoningens och kärlekens
möte: Jag lemnar derföre åt läsarens inbillning
att fylla hvad som här fattas, öfvertygad; att denn:
merän tillräckligt ersätter några torra utrop, hvilk:
dock aldrig kunna måla så lifligt, som ens eger