mn nn nn mn mV ———————— — — RER iennes likbleka anlete tittade fram genom vagnsönstret, igenkände hon den svartmuskige karlen, som så förskräckt henne vid flodstranden. pHimlen vare lofl upprepade denne doft, och liksom för sig sjelf. Derefter sade han till Rutschenhjelm: Kom, min vän, det är tid att se itet nogare på: fångarne. Flunden bibehöll ännu sitt fattade tag, men släppte det på sin husbondes befallning, och röfvaren satte sig upp halfdöd af smärta och förskräckelse. Ditt arbete slog illa ut, trorjag, — sade fremlingen, — och skarprättaren skall nu få fortsätta hvad min hund börjat. Men gil mig ett grimskaft,, — befallde han sedan den darrande skjutbonden, som återhemtat sig från det slag han erhållit, så vill jag förbinda den här hedersmannen. Den röfvaren på hvilken Rutschenbjelm skjutit låg död som en sten, emedan skottet träffat honom midt i pannan; men den andra, som han sårat med sabeln, hade repat sig och flytt med de andra. Brukspatronen ropade nu Rutscbenhjelm till sig, och då han kom räckte den gamle honom trofast sin hand. Du har visat dig som en trogen tjenare, — sade han rörd — och du har vågat ditt lif för en husbonde, hvars gerningar också skola bevisa, att han icke är otacksam. Men hvem är den andra modige mannen, som kom till ditt bistånd ? Jag vet icken, — svarade vår bjelte, som nu gjort sig förtjent af detta namn, — men på uttalet tyckes det nästan som han vore utlänning. yBed honom komma hit, sade brukspatronen Fremlingen, som under tiden fastbundit fånger bakpå vagnen, gick nu på kuskens tillsägelse fram, men drog dervid mössan djupt ned, så att den stora skärmen nästan delde hans ansigte. Får