KRA ill marken, och i detsamma hörde Rutsehenjelm ett skri ur vagnen. Med den laddade puferten i ena och sabeln i den andra handen hopade han ned från kuskbocken, och kom just i lagom tid för att med ett kraftigt hugg fälla en lång, sroflermmad röfvare, som; med lyftad knifi hand, sökte att draga ut Hilma genom den öppnade vagnsdörren. Tvänne andra hotade brukspatronen med sin vanliga lösen: pengar eller lifvetI Den lame förskräckte gubben ville just lemna dem sitt schatull, då Rutschenhjelm störtade fram och afsköt sin andra puffert. Men skottet felade och alla rånarne vände sig nu mot honom. Han försvarade sig med sabeln, men som hans axel val förlamad af det slag ban undfått och hans ber dessutom träffades af en stor sten, började har förtvifla om stridens utgång, och han ropade en dast åt Hilma att fly, under det han sysselsatte bofvarne. Utan att likväl akta på detta råd, slö sig den darrande flickan till sin far, men i det samma hördes ett groft hundskall och en starl röst utropade på kort afstånd: Falloh! Secours! Knappast voro dessa ord uttalade förrän Rut schenhbjelm såg en stor hund framstörta och kast en af röftarne till marken, der han qvarhöll ho nom med ett kraftigt bett omkring strupen. Vi denna syn sprungo de trenne öfriga hals öfve hufvud sin väg och vår bjelte stod segrande qva på sitt slagfält, ännu med sabeln i sin afmattad hand, I nästan samma ögonblick stod en lång mörk, figur vid hans sida och en djup, andtrutei röst; utropade med en utländsk brytning. Br gjordt, raske kusk! Men säg mig, äro flickan oc! dei gamle oskadade? . Himlen fvare, lof, ja! svarade Hilma och d