on mat nn rn örn nr få emm bruna hästar, så vackra, att det är en lust att!! se dem., Jag skall Tundera på saken — sale kuskenl! och lyfte sin herre i vagnen. Med ännu störrel bered villighet var han Hilma bebjelplig, och dål hans starka hand omfattade flickans smärta midja, hade han den ljufvaste belöning för sin sjelfvalda förnedring ;. På våra resande långsamt tillryggalagt omkring en fjerd ingsväg i de förfärligt branta Qvistrurasbackar ae, började aftonen, Som förut varit klar, att. (Fyrmörkas af en kall, tjock dimma, som gjorde, att Rutschenhjelm med möda kunde urskilja år, närmaste föremål. -Fållkarlens prat om de förrymda fångarne rann honom nu i hågen, och, lik alla älskare, började han känna en viss Oro, icke för sin egen del, men för sin flammas. Han drog derföre oförmärkt sabeln, instack de båda pufferterna emellan bröstknapparne på rocken och lyssnade uppmärksamt på hvarje ljud, utan att dock höra något, som tillkännagaf att menniskor voro nära Dimman ökades undertiden alltmera, och då vagnen slutligen kom in i en hålväg, omgifven af höga klippor, hörde Rutschenhjelm plötsligt ett nödrop af den bakom sittande :skjutsbinden, och såg sedan huru tvänne mörka gestalter, liksom nedfallna ur luften, fattade uti hästarnes tyglar. I detsamma träffades han af ett Våldsamt slag på venstra axeln, hvilket var måttadt åt hufvudet, men afböjdes derigenom, att han i ögonblicket rest sig opp i kuskbocken. Betaldt som qvitteras, skurk! ropade Rutschenbjelm och afsköt sin puffert mot den bandit, som gifvit honom slaget och som just höjt sin arm, för att förnya. detsamma: Bånaren föll yrålande