on mat nn rn örn nr få
emm
bruna hästar, så vackra, att det är en lust att!!
se dem.,
Jag skall Tundera på saken — sale kuskenl!
och lyfte sin herre i vagnen. Med ännu störrel
bered villighet var han Hilma bebjelplig, och dål
hans starka hand omfattade flickans smärta midja,
hade han den ljufvaste belöning för sin sjelfvalda
förnedring ;.
På våra resande långsamt tillryggalagt omkring
en fjerd ingsväg i de förfärligt branta Qvistruras-
backar ae, började aftonen, Som förut varit klar,
att. (Fyrmörkas af en kall, tjock dimma, som gjor-
de, att Rutschenhjelm med möda kunde urskilja
år, närmaste föremål. -Fållkarlens prat om de
förrymda fångarne rann honom nu i hågen, och,
lik alla älskare, började han känna en viss Oro,
icke för sin egen del, men för sin flammas.
Han drog derföre oförmärkt sabeln, instack de
båda pufferterna emellan bröstknapparne på roc-
ken och lyssnade uppmärksamt på hvarje ljud,
utan att dock höra något, som tillkännagaf att
menniskor voro nära Dimman ökades underti-
den alltmera, och då vagnen slutligen kom in i
en hålväg, omgifven af höga klippor, hörde Rut-
schenhjelm plötsligt ett nödrop af den bakom sit-
tande :skjutsbinden, och såg sedan huru tvänne
mörka gestalter, liksom nedfallna ur luften, fat-
tade uti hästarnes tyglar. I detsamma träffades
han af ett Våldsamt slag på venstra axeln, hvilket
var måttadt åt hufvudet, men afböjdes derigenom,
att han i ögonblicket rest sig opp i kuskbocken.
Betaldt som qvitteras, skurk! ropade Rutschen-
bjelm och afsköt sin puffert mot den bandit, som
gifvit honom slaget och som just höjt sin arm,
för att förnya. detsamma: Bånaren föll yrålande