,Jaha, den var i den tiden, svarade Jonssor
och småskrattade; ja, herre Gud, hvad man
ungdomen är en helt annan menniska, än mat
sedan blir! — Bror, ursäkta, att jag är så oput
sad; om jag väntat så rart främmande, så skull
jag visst . .. vill inte bror vara god helsa p
inne och taga sig en liten frukost, så god son
man här på landet kan ha det.
Hjertans gerna, Jonsson, kom.
De begge ungdomsvännerne gingo nu, efter tjug
års skiljsmässa, åter arm i arm; men-allt var si;
så olikt. Ehrnfried var nu en, på lärdomen
fålt namnkunnig man, hans skrifter lästes i hel
aen lärda verlden, på hans skrifbord lågo hvarj
dag bref utifrån, med artigheter för den frejdad
mannen,. Inom sitt fädernesland var han hedra:
lika mycket för sin djupa kunskap, som för sh
författareförmåga, och af ungdomen för sin ung
domliga själ; han bade följt med sin tid, och derli!
behöfs ej mera, än att alltid vara ung till själe:
och anse hela lifvet för en studenttid; så snar
man ej mer anser sig som sluderande, utan tro
sig vara öfver tiden, då går tiden ifrån oss oci
vi blifva efter. Detta hade likväl ej Ehrnfrie:
gjort, han var ännu, såsom man, den gamle stu
denten, den öppna; redliga, glada menniskan
som han fordom varit. Men Jonsson, som, enlig
Wimmerkants utlåtande, fordom hade ruter
sig, att bli en riktig bondkaplann, hade ocksi
blifvit en riktig hedersman, som innesluter si
inom sin socken, liksom en snäcka inom sitt skal
som lefver blott att bruka sitt boställe och sköt
tjensten någorlunda. Hela den yta af poesi, har
hade antagit vid akademien, hade blifvit bortnött
han var en ganska vanlig menniska; han anslog: