Med nöje besökte han åter sin favoritprome
nad, de lummiga alleerna vid Carl XIII:s torg
med deras sköna utsigt åt strömmen, slottet, 10:
gården, bron, strömparterren och bazaren. Han:
öga följde med välbehag folkhvimlet och de tal
rika ekipagernas fart, som förde sina rika egar
till Blasiiholmens palatser, Skeppsholmens oc
Kastellholmens skuggor, Tadugårdslandets vackr:
malmgårdar, eller Djurgårdens tjusande traktei
och sommarnöjen. Men hvad som alltid mes
fägnade honom, var den intagande anblicken a
glada barngrupper, som lekte under de gamla trä
dens svalkande skydd. Deras okonstlade glädje
deras yra skämt, deras lätta sätt att göra bekant:
skap med hvarandra, deras förtrolighet :och:smi
skälmstycken, äfven deras små strider, så snar
bilagda, så utan agg förgätna, denna -skiftande oci
förtjusande tafla kan verkligen stundom förson
sjelfva misanthbropen med det menskliga lifvet
Under det grefven på en bänk, stilla, men njut
ningsfullt, öfverlemnade sig: åt betraktandet a
barndomens rörlighet och lekar, helsade han fler
bekanta bland de förbigående promenerande, hvilk;
med mycket deltagande underrättade sig om han
unga grefvinnas helsa. Ibland dessa befanns äfve;
baron Ehrenfelt. Grefven, som i följd .af sin
förra misstankar, inom sig fann, att han hade er
orättvisa att godtgöra emot Mathildas barndoms
vän, nalkades baronen förtroligt, fattade hans hanc
och besvarade vänskapligt hans frågor om der
kära sjuklingen.
Midt under detta samtal, der baron Ehrenfelt
deltagande väsende och öppna blick tillvunnit si
grefvens förtroende, ser man den sistnämnde drag
sig bestört tillbaka, med ögat fästadt på samm