synpunkt betraktadt, är en fråga, huruvida han
åter gjort sig sjelf och sina landsmän en tjenst,
elier om han, i den ställning, hvari han befann
:sig, hade gjort bättre att iakttaga ordspråket:
bättre tiga, än illa tala, är en annan. Viämna
nu icke inlåta oss närmare i svar på någondera, vi
anföra blott fakta och meddela härefter till prof
det omförmälda utdraget.
Betraktar man det sätt, hvarpå folkets deltagande
i lagstiftningen sker i Europas konstitutionella länder;
så skall man ännu mer öfvertygas om ringheten af
detsamma, icke mindre än om de obetydliga fördelar,
detta deltagande kan bringa staten uti förbättrade
-och fullkomligare dagar.
Ingen lärer vilja yrka, att massor af 20 till 30 mil-
lioner ofelbart skola stifta lagen, och vi kunna der-
före antaga valet af representanter som det enda sätt,
hvarigenom folket i en stor stat eger delaktighet i
lagstiftningen. Må man vidhålla omöjligheten, att cl-
jest åstad:.omma ett gemensamt beslut eller, med Sis-
mondi, göra det förnuftiga deruti, att en nation för
lagstiftarekallet bör välja sina mest utmärkta medlem-
mar, till grund för lagstiftningen genom valda repre-
sentanter; — allt nog, att sjelfya saken måste antagas
för nödvändig, om man öfverhufvud vill inrymma de
styrda delaktighet i lagstiftningen.
Och hurudan är då denna delaktighet? Låtom Sis-
mondi tala. Om män påstår en orimlighet, då man
säger, att minoriteten är fri, derföre att denna lyder
de lagar, maj riteten föreskrifver henne, så gör man
-det icke mindre, då man försäkrar, att en nation är
fri, emedan hon lyder de lagar, hvilka hennes regel-
mässigt valda ombud stiftat; det är lagarnes beskaf-
fenhet, det är deras öfverensstämmelse med allmänna
opinionen, icke den illusoriska representationen, som
bör bevisa, att de verkligen äro uttrycket af ett fritt
folks vilja. Det är falskt, att folket lyder sin egen
vilja, derföre att det lyder sina lagligen valda repre-
sentanters, emedan det oftast icke har någon egen
vilja. någon opinion, i hänseende till de lagfrågor.
öfver hvilka dessa afgöra. Man kan så mycket min-
-dre föreställa sig, att folket öfverflyttat sin vilja till
sina ombud, som det oftast bänder, att de frågor, öf-
ver hvilka dessa afgöra, uppstått efter deras utväljande.
Besinnar man, hvilken jemförelsevis ringa del af.
folket i de flesta europeiska stater eger valrätt, och
huru litet dessa så ofta känna de personer, hvilka
de välja, så nedsjunker ett sådant folkets inflytande
på lagstiftningen till något mindre än en obetydlighet.
Man vill kanske åberopa den instinkt, som skall leda
massans val, och som skulle föra henne att välja pa-
triotiska och insigtsfulla män till sina representanter.
Tocqueville säger om denna instinkt: Folket kan
icke styra sig sjelft, säger man; men det åsyftar med
redlig vilja samhällets hästa, och dess instinkt tar sä!-
lan fel vid valet af män, som lifvas af samma önskan
och äro bäst i stånd att bära maktens glafven. — För
min del får jag uppriktigt tillstå, att hvad jag sett
uti Amerika, förmår mig att tro förhållandet vara helt
annorlunda. Vid min ankomst till Förenta Staterna
blef jag helt förvånad, att finna, till hvilken hög grad;
förtjensten var allmän bland de styrda och sällsynt
bland de styrande. Det är ett säkert och tillförlitligt
factum, att uti Förenta Staterna äro, i våra dagar,
de mest utmärkte män högst sällan kallade till offent-
lig makt, och man måste erkänna, att förhållandet)
varit sådant, allt sedan demokratien öfverskridit sina
gamla gränser. Folkets omdöme måste ständigt för-
blifva omoget, förhastadt och fästa sig vid det mest
ytliga af personer och ting. Häraf kommer sig, atti
alla charlataner så väl känna konsten att behaga fol-
ket, då deremot dess verkliga vänner oftast deruti
misslyckas. Skulle man förmoda, att detta i Ame-
rika härleder sig från den obegränsade valrätten, så
beböfver man blott betrakta förhållandet i Frank-
rike. Sismondi säger: Det skulle icke vara höfligt,
att för den nuvarande kammaren i Frankrike upp-
repa, hvad Europa tänker om henne; historien skall;
mer än önskligt draga försorg härom; men en sak
bör denna kammare finna, utan att man säger det
för henne: d. ä., alt representationssystemet börjar
af alla anses för en stor illusion; de ministeriella se!
uti detsamma ett beqvämt medel att främja sina tyc-
ken och fördelar; de liberale se ett grymt taskspeleri,
som röfvar friheten ifrån dem. I
Och låtom oss tillstå det värsta. Sistnämnde för-
fattare anför om Frankrike: Valförsamlingarne äro
öfvergifnav — detta, enligt hans påstående, ännu, mer,
sedan 4830 års valcensus blifvit nedsatt med en tredje-
del. En enda blick på sättet att i England bedrifva
parlamentsvalen säger oss, huru med det egentliga
folkets inflytande på lagstiftningen förhåller sig. Men
låt äfven vara, att tiden och en längre framskriden:
bildning skola förändra mycket i dessa förhållanden; I
iåtom oss hoppas, medgifva, antaga allt detta, så åter-
står likväl det hufvudsakliga: folkets deltagande i lag-
stiftningen är i och för sig en obetydlighet, och nyt-
tan deraf för statens lagar ringa. Ju mer demokra-
tiska former ett statsskick antager, desto ringare blir
äfven hvarje individs politiska inflytande, desto min-
dre säker verkan af detta inflytande med hänseende
till lagarne.
Ty hvad betyder väl den politiska verksamhet, som !
består i en miiliondel, eller kanske ,;:dels million-;
del, af det årliga representantvalet? Ger hon indivi-
den medvetandet att styra staten, att sjelf skapa den
lag, han bör lyda? Verkar den gagneligt för staten,
denna kanske 20,000:dels röst .för utväljandet af en
representant, som ett år utgör femhundradedelen af
statens lagstiftande makt? Man kunde med skäl svara,
att döda ett rofdjur ger ett bättre medycetande att
hafva verkat för staten, och en tolfskillings skänk till
statskassan gagnar honom mer.
mm —————
FIA den recension af herr professor Geijer
öfver herr Oldbergs hamskola, som för någon tid
sedan stod att läsa i Upsalakorrespondenten och
san camt daraftor intare I Aftanhladat
Cia botl