nyttföda deras gemensamma fädernesland? (Höga bifallstop.) Nej, sade den förra generationens Sir Bobert Peel, det är i sanning omöjligt att åtskilja de tvenne intressena. Värdet af jorden har stigit inom mannaminne, — på somliga orter tredubbelt — jordegarne hafva hemtat denna fördel ifrån sakernas fordna politiska ställning, och de måste nu finna sig uti att lida något, till följd af en förändring i vår närvarande politiska ställning. Lida? nej, säga de, hvem vill lida, — låt hopen lida! (bifall), låt nationerna lida! (bifall) — lagen är till för -att beskydda oss! (bifall.) Aro vi icke laggörare? Aro vi ej landets aristokrati! (bifall.) Representera vi då icke ärftliga rättigheter, ärftliga principer? (bifall.) Ja! de gå nästan lika långt i sina handlingar, som spanska adeln i sina satser, hvilken för några århundraden sedan förklarade, att det adliga blodet var af annan färg än folkets i allmänhet. (Bifallsrop.) Likväl, då uti inbördes fejder något af detta blod spildes, fann man att. folkets blod var lika klart och lika rent. (Högt bifall.) I afseende på slöjdoch manufakturidkarne, sade den förra generationens Sir Robert Peel, var det erkändt, att under kriget vår segrande ställning på hafvet satte oss i stånd, att utvidga vår Handel utan medtäflare; men nu äro vi utsatte för täflan, och det vore nu en galenskap, om vi kastade nya hinder i vägen för dem som hafva så mycket att strida emot. Utan tvifvel hade han rätt häri. Före 1815 föreskref England lagar, icke blott för sig sjelf, utan för verlden. Så länge endast Englands skepp, dess köpmän och dess manufakturer kunde förse verlden, hade England utan tvifvel en diktatorisk makt. Men den har nu försvunnit; de andra nationerna emaneipera sig; de hafva börjat en stor täflingsstrid — en strid som de hade fullkomlig rätt att börja — och allt hvad de begära är, att de må få en öppen bana i den hederliga kappränningen. Men skulle monopolierna afhugga deras venstra ben på ena sidan och deras högra arm på den andra, innan de tillåtas, att ingå i täflingen; skulle de åläggas att bära odrägliga bördor, som redan lyftats ifrån andras axlar, då måste de vara berättigade att bekämpa sina främmande rivaler. (Bifall.) England hade sjelf tvungit sina främmande rivaler in på täflingsfältet. (Hör, hör!) För tjugufem år sedan var hela Europas riktning åt åkerbruket, och i nitton fall af tjugu var befolkningen i bättre vilkor genom jordbruksnäringen än genom täflian med England på manufakturernas fält. Men vi hafva sjelfva vägrat att emottaga deras jordbruksprodukter och således tvingat dem att manufakturera för sig sjelfva. Vi hafva beslutit, att vi, behöfvande föda, skola svälta, och att våra grannar, som behöfyva kläder, skola gå nakna! (Rop af hör, hör!) I min tanka, sade den gamle Sir Robert, har det blifvit ärligt bevisadt, att manuakturisterne varit stora välgörare åt jordbruksintresset. Man bör nu besinna hvad vär manufakturindustri erfordrar. Jordegarne måste bidraga dertill. Ja, säkert böra de det. De äro en klass af män, som haft i sina händer hela lagstiftningen, och som sedan tusende år haft monopolium på representationen. (Hör, hör.) De hafva stiftat lagar, utan att afse eller iakttaga menigheternas välfård. Man hade kommit till en tidpunkt af stor förlägenhet, af en allmänt erkänd förlägenhet. Så länge de kunnat hade de förnekat den; de hade kallat talaren och hans vänner för nödutmånglare i underhuset. De framställde dem såsom uppfinnare af olyckssagor. De som hade talat för städer och distrikter, der hela gator voro öfvergifna, der husen stodo öde, der i rummen icke en enda lemning af husgeråd fanns utan allt gått till pantlånaren, de som sett mödrar gråta öfver sina hungrande harn och sett juryerna dagligen gifva utlåtandet: död af svält, desse sades vara uppfinnare af förlägenheten, af nöden. Den tidpunkten hade väl nu flytt. Ingen medlem af underhuset vågade numera förneka nödens verklighet i landet, och att den uppslukade slöjdoch manuakturidkärens förmögenhet, att den nedsatt handtverkaren och arbetaren till det ytterligaste armod. Ja, det var bevisadt, att i den stad han representerade, 15,000 petsoner måste med allmänna medel understödjas, och icke kunde öfverhufvud förtjena en sh. sterling i yeckan. (Rop af hör, hör!) Men detta synes icke vara nog för att få det kristna blodet att koka. Om i ögonblicket af sinnesuppretning några ord föllo ifrån dem som syntes otåliga; om de, skådande det elände, de icke kunde afböja, — med hjertan blödande för så ofantliga lidanden — läto otåliga ord och meningar komma öfver sina läppar — låtom oss icke döma dem hårdt. (Höga bifallsrop.) Han ville gerna sjelf tillstå, att han känt sådan rörelse, att den utbrutit i uttryck, hvilka han i besinningens stund skulle varit den första att ogilla (hör, hör!) Men en sådan sinnesstämning var längt bättre än den kalla hårdhet, som vände sin blick ifrån olyckan och som ville kasta fördömelser öfver dem, som framställde massans omenskliga lidanden, hvilka de förre öns ade döljda från de738 egen och hela verldens åsyn. (Bifall.) Men dess klagan skulle blifva hörd. (Bifall.) Det fanns i vyerlden många vältaliga ting. Vindarne, vågorna voro vältaliga. Ingenting var så vältaligt som eländet. Föreniagen mot spanmålslagarne hade blifvit högligen uppmuntrad af det sätt, hvarpå allmänna rösten motsvarat deras ödmjuka bemödanden. (Bifall.) Talaren ingick här i betraktande at nuvarande premierministerns tal i underhuset, i en debatt, der man nyligen talat om nöden i landet och ministerns ansvarighet och detta har tagits illa af sir Robert Peel. Tal. sade: Ånsvarighet ! ja, jag undrar icke att det tryckte hårdt på ministern. Han var ansvarig genom sin upphöjelse. Allas ögon riktades på honom; han egde större makt än någon minister förut egt; och talaren önskade blott att den värde ministern egde lika myceket princip, som makt. (Hör, hör.) Han egde, såsom nyss sades. mera makt än någon sin företrädare och talaren vågade tillägga, lika mycken kunskap. (Bifall.) Han borde säledes icke stå under okunnighetens inflytelse. Den lära, som fria handelns anhängare försökt att utsprida, hade sir Robert Peel ren uttalat i lagstiftningens högsta myndighet. Hvad kunda da väl nu hecära af hanam mar än att dan läran