synpunkt betraktadt, är en fråga, huruvida han åter gjort sig sjelf och sina landsmän en tjenst, elier om han, i den ställning, hvari han befann :sig, hade gjort bättre att iakttaga ordspråket: bättre tiga, än illa tala, är en annan. Viämna nu icke inlåta oss närmare i svar på någondera, vi anföra blott fakta och meddela härefter till prof det omförmälda utdraget. Betraktar man det sätt, hvarpå folkets deltagande i lagstiftningen sker i Europas konstitutionella länder; så skall man ännu mer öfvertygas om ringheten af detsamma, icke mindre än om de obetydliga fördelar, detta deltagande kan bringa staten uti förbättrade -och fullkomligare dagar. Ingen lärer vilja yrka, att massor af 20 till 30 millioner ofelbart skola stifta lagen, och vi kunna derföre antaga valet af representanter som det enda sätt, hvarigenom folket i en stor stat eger delaktighet i lagstiftningen. Må man vidhålla omöjligheten, att cljest åstad:.omma ett gemensamt beslut eller, med Sismondi, göra det förnuftiga deruti, att en nation för lagstiftarekallet bör välja sina mest utmärkta medlemmar, till grund för lagstiftningen genom valda representanter; — allt nog, att sjelfya saken måste antagas för nödvändig, om man öfverhufvud vill inrymma de styrda delaktighet i lagstiftningen. Och hurudan är då denna delaktighet? Låtom Sismondi tala. Om män påstår en orimlighet, då man säger, att minoriteten är fri, derföre att denna lyder de lagar, maj riteten föreskrifver henne, så gör man -det icke mindre, då man försäkrar, att en nation är fri, emedan hon lyder de lagar, hvilka hennes regelmässigt valda ombud stiftat; det är lagarnes beskaffenhet, det är deras öfverensstämmelse med allmänna opinionen, icke den illusoriska representationen, som bör bevisa, att de verkligen äro uttrycket af ett fritt folks vilja. Det är falskt, att folket lyder sin egen vilja, derföre att det lyder sina lagligen valda representanters, emedan det oftast icke har någon egen vilja. någon opinion, i hänseende till de lagfrågor. öfver hvilka dessa afgöra. Man kan så mycket min-dre föreställa sig, att folket öfverflyttat sin vilja till sina ombud, som det oftast bänder, att de frågor, öfver hvilka dessa afgöra, uppstått efter deras utväljande. Besinnar man, hvilken jemförelsevis ringa del af. folket i de flesta europeiska stater eger valrätt, och huru litet dessa så ofta känna de personer, hvilka de välja, så nedsjunker ett sådant folkets inflytande på lagstiftningen till något mindre än en obetydlighet. Man vill kanske åberopa den instinkt, som skall leda massans val, och som skulle föra henne att välja patriotiska och insigtsfulla män till sina representanter. Tocqueville säger om denna instinkt: Folket kan icke styra sig sjelft, säger man; men det åsyftar med redlig vilja samhällets hästa, och dess instinkt tar sä!lan fel vid valet af män, som lifvas af samma önskan och äro bäst i stånd att bära maktens glafven. — För min del får jag uppriktigt tillstå, att hvad jag sett uti Amerika, förmår mig att tro förhållandet vara helt annorlunda. Vid min ankomst till Förenta Staterna blef jag helt förvånad, att finna, till hvilken hög grad; förtjensten var allmän bland de styrda och sällsynt bland de styrande. Det är ett säkert och tillförlitligt factum, att uti Förenta Staterna äro, i våra dagar, de mest utmärkte män högst sällan kallade till offentlig makt, och man måste erkänna, att förhållandet) varit sådant, allt sedan demokratien öfverskridit sina gamla gränser. Folkets omdöme måste ständigt förblifva omoget, förhastadt och fästa sig vid det mest ytliga af personer och ting. Häraf kommer sig, atti alla charlataner så väl känna konsten att behaga folket, då deremot dess verkliga vänner oftast deruti misslyckas. Skulle man förmoda, att detta i Amerika härleder sig från den obegränsade valrätten, så beböfver man blott betrakta förhållandet i Frankrike. Sismondi säger: Det skulle icke vara höfligt, att för den nuvarande kammaren i Frankrike upprepa, hvad Europa tänker om henne; historien skall; mer än önskligt draga försorg härom; men en sak bör denna kammare finna, utan att man säger det för henne: d. ä., alt representationssystemet börjar af alla anses för en stor illusion; de ministeriella se! uti detsamma ett beqvämt medel att främja sina tycken och fördelar; de liberale se ett grymt taskspeleri, som röfvar friheten ifrån dem. I Och låtom oss tillstå det värsta. Sistnämnde författare anför om Frankrike: Valförsamlingarne äro öfvergifnav — detta, enligt hans påstående, ännu, mer, sedan 4830 års valcensus blifvit nedsatt med en tredjedel. En enda blick på sättet att i England bedrifva parlamentsvalen säger oss, huru med det egentliga folkets inflytande på lagstiftningen förhåller sig. Men låt äfven vara, att tiden och en längre framskriden: bildning skola förändra mycket i dessa förhållanden; I iåtom oss hoppas, medgifva, antaga allt detta, så återstår likväl det hufvudsakliga: folkets deltagande i lagstiftningen är i och för sig en obetydlighet, och nyttan deraf för statens lagar ringa. Ju mer demokratiska former ett statsskick antager, desto ringare blir äfven hvarje individs politiska inflytande, desto mindre säker verkan af detta inflytande med hänseende till lagarne. Ty hvad betyder väl den politiska verksamhet, som ! består i en miiliondel, eller kanske ,;:dels million-; del, af det årliga representantvalet? Ger hon individen medvetandet att styra staten, att sjelf skapa den lag, han bör lyda? Verkar den gagneligt för staten, denna kanske 20,000:dels röst .för utväljandet af en representant, som ett år utgör femhundradedelen af statens lagstiftande makt? Man kunde med skäl svara, att döda ett rofdjur ger ett bättre medycetande att hafva verkat för staten, och en tolfskillings skänk till statskassan gagnar honom mer. mm ————— FIA den recension af herr professor Geijer öfver herr Oldbergs hamskola, som för någon tid sedan stod att läsa i Upsalakorrespondenten och san camt daraftor intare I Aftanhladat Cia botl