— Alltför gerna! svarade Mathilda och gicl
att bemta nålen, som hon visste sig bafva lag
på toilettbordet med de andra nipperna. Ho
sökte förgälfves öfverallt, ref upp och ned på all
dyrbarheterna, men nålen var och blef försvunner
Grefvinnans kammarjungfru, sysselsatt att städ
i rummet, hjelpte henne att genomse aftoner
prydnader, men kunde ej erinra sig om hon sel
grefvinnan återkomma med den granna bröstnåle
hvilken hon trodde kunna vara tappad i vagne
Grefvinnan deremot pästod tryggt, att hon sje
tagit af sig nålen och lagt den på den lilla kr
stallasken.
Imedlertid dröjde grefvinnans återkomst till s
longen nog länge, för att återväcka grefvens il
besegrade misstankar, och han skyndade in i sän;
kammaren att se orsaken till hennes dröjsmål.
Redan genom den halföppna dörren hörde hs
hennes samtal med kammarjungfrun, och som
blixt flög den tankan genom hans själ, alt M
thilda verkligen gifvit nålen åt baron Ehrenfel
och således aldrig haft den med sig hem, oa
tadt hennes varma försäkringar och-tårar vid :
tonens uppträde.
— Finnes icke rubinnålen, Mathilda? frågade h:
häftigt, och blodet rusade åt bufvudet, uppsväl
de ådrorna i hans panna och färgade kinderna hö
röda.
— Nej, gode Robert! jag hittar den icke; det
obegripligt! Jag minnes så väl, att jag lade di
här, svarade Mathilda försagd och visade den li
asken.
— Och du vet ej hvar den är? inföll grefy
med förfärlig röst. ,