— Alltför gerna! svarade Mathilda och gicl att bemta nålen, som hon visste sig bafva lag på toilettbordet med de andra nipperna. Ho sökte förgälfves öfverallt, ref upp och ned på all dyrbarheterna, men nålen var och blef försvunner Grefvinnans kammarjungfru, sysselsatt att städ i rummet, hjelpte henne att genomse aftoner prydnader, men kunde ej erinra sig om hon sel grefvinnan återkomma med den granna bröstnåle hvilken hon trodde kunna vara tappad i vagne Grefvinnan deremot pästod tryggt, att hon sje tagit af sig nålen och lagt den på den lilla kr stallasken. Imedlertid dröjde grefvinnans återkomst till s longen nog länge, för att återväcka grefvens il besegrade misstankar, och han skyndade in i sän; kammaren att se orsaken till hennes dröjsmål. Redan genom den halföppna dörren hörde hs hennes samtal med kammarjungfrun, och som blixt flög den tankan genom hans själ, alt M thilda verkligen gifvit nålen åt baron Ehrenfel och således aldrig haft den med sig hem, oa tadt hennes varma försäkringar och-tårar vid : tonens uppträde. — Finnes icke rubinnålen, Mathilda? frågade h: häftigt, och blodet rusade åt bufvudet, uppsväl de ådrorna i hans panna och färgade kinderna hö röda. — Nej, gode Robert! jag hittar den icke; det obegripligt! Jag minnes så väl, att jag lade di här, svarade Mathilda försagd och visade den li asken. — Och du vet ej hvar den är? inföll grefy med förfärlig röst. ,