nyttföda deras gemensamma fädernesland? (Höga bi-
fallstop.) Nej, sade den förra generationens Sir
Bobert Peel, det är i sanning omöjligt att åtskilja
de tvenne intressena. Värdet af jorden har stigit in-
om mannaminne, — på somliga orter tredubbelt —
jordegarne hafva hemtat denna fördel ifrån sakernas
fordna politiska ställning, och de måste nu finna sig
uti att lida något, till följd af en förändring i vår
närvarande politiska ställning. Lida? nej, säga de,
hvem vill lida, — låt hopen lida! (bifall), låt natio-
nerna lida! (bifall) — lagen är till för -att beskydda
oss! (bifall.) Aro vi icke laggörare? Aro vi ej lan-
dets aristokrati! (bifall.) Representera vi då icke ärft-
liga rättigheter, ärftliga principer? (bifall.) Ja! de
gå nästan lika långt i sina handlingar, som spanska
adeln i sina satser, hvilken för några århundraden se-
dan förklarade, att det adliga blodet var af annan
färg än folkets i allmänhet. (Bifallsrop.) Likväl, då
uti inbördes fejder något af detta blod spildes, fann
man att. folkets blod var lika klart och lika rent.
(Högt bifall.) I afseende på slöjd- och manufaktur-
idkarne, sade den förra generationens Sir Robert
Peel, var det erkändt, att under kriget vår segrande
ställning på hafvet satte oss i stånd, att utvidga vår
Handel utan medtäflare; men nu äro vi utsatte för
täflan, och det vore nu en galenskap, om vi kastade
nya hinder i vägen för dem som hafva så mycket att
strida emot. Utan tvifvel hade han rätt häri. Före
1815 föreskref England lagar, icke blott för sig sjelf,
utan för verlden. Så länge endast Englands skepp,
dess köpmän och dess manufakturer kunde förse verl-
den, hade England utan tvifvel en diktatorisk makt.
Men den har nu försvunnit; de andra nationerna
emaneipera sig; de hafva börjat en stor täflingsstrid
— en strid som de hade fullkomlig rätt att börja —
och allt hvad de begära är, att de må få en öppen
bana i den hederliga kappränningen. Men skulle
monopolierna afhugga deras venstra ben på ena sidan
och deras högra arm på den andra, innan de tillåtas,
att ingå i täflingen; skulle de åläggas att bära odräg-
liga bördor, som redan lyftats ifrån andras axlar, då
måste de vara berättigade att bekämpa sina främ-
mande rivaler. (Bifall.) England hade sjelf tvungit
sina främmande rivaler in på täflingsfältet. (Hör,
hör!) För tjugufem år sedan var hela Europas rikt-
ning åt åkerbruket, och i nitton fall af tjugu var be-
folkningen i bättre vilkor genom jordbruksnäringen
än genom täflian med England på manufakturernas
fält. Men vi hafva sjelfva vägrat att emottaga deras
jordbruksprodukter och således tvingat dem att ma-
nufakturera för sig sjelfva. Vi hafva beslutit, att vi,
behöfvande föda, skola svälta, och att våra grannar,
som behöfyva kläder, skola gå nakna! (Rop af hör,
hör!) I min tanka, sade den gamle Sir Robert,
har det blifvit ärligt bevisadt, att manuakturisterne
varit stora välgörare åt jordbruksintresset. Man bör
nu besinna hvad vär manufakturindustri erfordrar. Jord-
egarne måste bidraga dertill. Ja, säkert böra de det.
De äro en klass af män, som haft i sina händer hela
lagstiftningen, och som sedan tusende år haft mono-
polium på representationen. (Hör, hör.) De hafva
stiftat lagar, utan att afse eller iakttaga menigheternas
välfård. Man hade kommit till en tidpunkt af stor
förlägenhet, af en allmänt erkänd förlägenhet. Så län-
ge de kunnat hade de förnekat den; de hade kallat
talaren och hans vänner för nödutmånglare i under-
huset. De framställde dem såsom uppfinnare af olycks-
sagor. De som hade talat för städer och distrikter,
der hela gator voro öfvergifna, der husen stodo öde,
der i rummen icke en enda lemning af husgeråd fanns
utan allt gått till pantlånaren, de som sett mödrar
gråta öfver sina hungrande harn och sett juryerna
dagligen gifva utlåtandet: död af svält, desse sades
vara uppfinnare af förlägenheten, af nöden. Den tid-
punkten hade väl nu flytt. Ingen medlem af under-
huset vågade numera förneka nödens verklighet i landet,
och att den uppslukade slöjd- och manuakturidkärens
förmögenhet, att den nedsatt handtverkaren och ar-
betaren till det ytterligaste armod. Ja, det var be-
visadt, att i den stad han representerade, 15,000 pet-
soner måste med allmänna medel understödjas, och
icke kunde öfverhufvud förtjena en sh. sterling i yeckan.
(Rop af hör, hör!) Men detta synes icke vara nog
för att få det kristna blodet att koka. Om i ögon-
blicket af sinnesuppretning några ord föllo ifrån dem
som syntes otåliga; om de, skådande det elände, de
icke kunde afböja, — med hjertan blödande för så
ofantliga lidanden — läto otåliga ord och meningar
komma öfver sina läppar — låtom oss icke döma dem
hårdt. (Höga bifallsrop.) Han ville gerna sjelf till-
stå, att han känt sådan rörelse, att den utbrutit i
uttryck, hvilka han i besinningens stund skulle varit
den första att ogilla (hör, hör!) Men en sådan sin-
nesstämning var längt bättre än den kalla hårdhet,
som vände sin blick ifrån olyckan och som ville kasta
fördömelser öfver dem, som framställde massans omensk-
liga lidanden, hvilka de förre öns ade döljda från de-
738 egen och hela verldens åsyn. (Bifall.) Men dess
klagan skulle blifva hörd. (Bifall.) Det fanns i vyerl-
den många vältaliga ting. Vindarne, vågorna voro
vältaliga. Ingenting var så vältaligt som eländet. För-
eniagen mot spanmålslagarne hade blifvit högligen upp-
muntrad af det sätt, hvarpå allmänna rösten motsva-
rat deras ödmjuka bemödanden. (Bifall.) Talaren in-
gick här i betraktande at nuvarande premierministerns
tal i underhuset, i en debatt, der man nyligen talat
om nöden i landet och ministerns ansvarighet och
detta har tagits illa af sir Robert Peel. Tal. sade:
Ånsvarighet ! ja, jag undrar icke att det tryckte
hårdt på ministern. Han var ansvarig genom sin upp-
höjelse. Allas ögon riktades på honom; han egde
större makt än någon minister förut egt; och talaren
önskade blott att den värde ministern egde lika myce-
ket princip, som makt. (Hör, hör.) Han egde, så-
som nyss sades. mera makt än någon sin företrädare
och talaren vågade tillägga, lika mycken kunskap.
(Bifall.) Han borde säledes icke stå under okunnig-
hetens inflytelse. Den lära, som fria handelns anhän-
gare försökt att utsprida, hade sir Robert Peel ren
uttalat i lagstiftningens högsta myndighet. Hvad kun-
da da väl nu hecära af hanam mar än att dan läran