2 aNVie I BLANDADA ÄMNEN. — MÅNENS BESKAFFENHET. Kölnische Zeitung innehåller följande intressanta resumå af en föreläs ning öfver månen, som professor Argelander hållit Bonn den 47 sistlidne Februari: Talaren skildrade I först i korthet lagarne för drabantens rörelse unde: vår årliga resa omkring solen, uppgaf talen för dess afstånd från jorden, dess diameter, innehåll och vigt, jallt i jemnförelse med vår planet. Sedan skildrade jhan mänens utseende, såsom det visar sig under olika belysningsställningar, då vi genom teleskoper närma den till oss; visade det sätt, hvarpå vi med säkerhet kunna sluta till den sanna formen af månens yta, mäta höjden af dess berg och derigenom bestämma deras rätta gestalt. Historien om vår kunskap om månen uppdrogs raskt, under antydning af de för, tjenstfullaste forskarne; och genom förevisade kartor och ritningar, bragte herr Argelander denna smånigom utvidgade kunskap i det klaraste ljus. Härpå följde en trogen skildring af månens yta, så vidt vi ännu känna den; af den från bergskedjorna på jorden afvisande formen på dess höjdsträckor; af de !predominerande kraterformationerna, efter deras olika dimensioner och former kallade modifikationer, ring I berg, krater och grufvor, samt af strimmorna och de ännu ej fullständigt förklarade ljusfenomener, hvilka strållikt utbreda sig från sju större ringberg. Månen visar icke dessa sakta sluttningar, hvilka karakterisera de böjder, som hafvet qvarlemnat på jorden; den saknar neptuniska bildningar. Deremot. uppenbarar den öfvervägande vulkaniska bildningen sig i de märkvärdiga och jettelika kraterbildningarne. Slutligen I bevisades, alt månen ej har någon atmosfer, och följaktligen ej heller något vatten på sin yta. Eld utan luft, eller åtminstone utan syrgas, är likväl icke tänkbar, men det är möjligt, att månen drager syrgasen, som behöfves för eldens underhållande, ur andra kroppar än atmosferen. Då intet organiskt lif af det slag, som vi känna, kan bestå, då vatten saknas, så ligger deri äfven ett bevis, att månen ej är bebodd afmenniskor eller menniskolika varelser; men om det behagat den gudomliga visheten att upplifva den genom varelser, hvilka äro på annat sätt organiserade och kanske röra sig i fri, andlig verksamhet, med finare kroppar, är en fråga, hvars lösning väl aldrig skall lyckas -på jorden. — Uti invalidhotelet i Avignon dog den 24 Januari Alexandrine Rose Barrcau, en amason från revolutionskriget 1793. Hon hade jemt2s sin man, Layrac och en broder tagit tjenst vid en grenadierbataljon vid armån i vestra Pyreneerna. Den 45 Augusti nyssnämnde är skulle bataljonen storma den af ett talrikt artilleri och starka förskansningar försvarade redutten vid Mioqui. Hennes bror och henues man sårades vid framryckandet, den förre dödligt. Innan jag bistår er, skall jag hämnas er), ropade hon och störtade fram ur ledet och var den tredje i ordningen på förskansningen. Redutten intogs. Hon hade bortskjutit 49 patroner, då en spanjor rusade till och sökte fatta henne om -lifvet; hon undvek honom och klöf i detsamma hans hufvud. Först då segren var afgjord, lemnade hon slagfältet, uppsökte sin man, bragte honom med vapenbrödernas hjelp till lasarettet och skötte honom omsorgsfullt tills han blef frisk. Då återvände båda till sitt regemente. Efter freden i Amiens erhöllo båda afsked och lefde sedan af sina händers arbete. På ålderdomen, sedan hon förlorat sin man, råkade hon i armod och led brist på det nödvändiga. Då skedde henne en utmärkelse, som ingen qvinna förut erfarit; hon upptogs bland invaliderna. Vid jordfästningen beledsagades hon af ett dubbelt större detachement än vanligt. . s — EN spErArRes ÖpE. Vid en pharaobank i Cöthen satt nyligen en ej:serdeles gammal man. Hans kort voro redan flera gånger vikta och framför honom låg en rulle guldmynt. Bankören kuperade tyå, tre gånger, korten hade vunnit 1009 dukater. Med förnäm vårdslöshet sköt den d. s. k. croupiern summan till den vinnande och frågade om han längre tänkte fortsätta spelet. Den tillfrågade gaf hvarken svar på frågan eller tog emot penningehögen; hans ögon förblefvo stelt häftade på korten, hans ansigte var krithvitt. Min herren, bad croupieren, jag ber, stoppå på er edra penningar. Intet svar. Ni stör spelet, fortfor bankören med-missnöje. Iotet svar; den bleke mannen rörde sig ej. De medspelande blefvo missnöjde: man frågade, man larmade; slutligen fattade en granne mannens band, den var iskall, mannen var — död. Man bortskaffade liket och Croupiern strök helt kalt de utbetalte 4090 dukater åter i sin ficka, under påstående att spelet, såsom ett ömsesidigt kontrakt; endast kunde ega giltghet mellan personer som hafva fullt medvetande af hvad de göra, men icke mellan Iefvande och döda. Följande dag inställde sig den aflidnas arfvingar och fordrade den vundna summan, hvarvid de anförde som skäl för sitt anspråk att den döde ägde medvetande af sin bandling, när han begynte spelet äfvensom under fortsättningen deraf och alt det således ålåge bankören att uppfylla sin förbindelse enligt pharaospelets reglor, så mycket mer som icke. något vittne fanns, som kunde agöra huruvida hans död inträffat före eller efter dragningen, då vinsten utföll. En rättegång har i anledning häraf uppstått mellan bankören och arfvingarne och man är högst nyfiken att erfara utgången. (H. E.) H