AVR VILT UUUL MVA fPBITEIIALIS 4115 KPI PIPDYBYRV mål, och att, ehuru Husberg ofta under tiden varit bebjelplig med protokollers uppsättande och utskrifvande, vittnet likväl aldrig kunnat förstå, att Husberg baft chartor till försäljning, samt att alla de chartor, som vittnet från Crona erhållit, varit på förhand af:klippta till det format, som hvarje charta för sig innehar, och icke bestått i hela ark, på sätt charte sigillatekontoret utlemnar tillverkade chartor. Vittnet affordrades, utom sin aflagda ed, upplysning om skälen till förbränningen af de chartor, hvilka voro qvar hos honom, då ryktet om Angels häktande förspordes, och han förklarade, på den ed, han aflagt, att annat skäl dertill ej förefunnits, än hans Truktan att blifva utsatt för. obehagligheter, om det skulle blifva kändt, att han användt falska chartor; men denna chartornes beskaffenhet försäkrade vittnet sig icke hafva misstänkt före den tid, då Angel häk-tades. Upplysande vittnet derjemte, på fråga, att -undertiden, då chartehandeln med Crona blifvit drifven, cj sällan inträffåt, att vittnet reqvirerat chartor af flera valörer, samt icke vid samma, men väl vid sednarc tillfällen, erhållit alla de valörer, han reqviTrerat; och då domstolen fästade vittnets uppmärksamhet derå, att den slutsats bort dragas af Cronas så beskaffade förfarande, att dennes charteförråd ökades, emedan, i annat fall, han alltid skulle hafva varit urståndsatt, att lemna de valörer, hvilka han en gång saknat, så sade sig vittnet nu finna, att flere sädane anledningar inträffat, hvaraf vittnet ville bestämdt sluta dertill, att charteparfiet i Cronas hand ofta vunnit tillökning. Vittnet har ej velat meddela Crona, att han ansett nödigt uppbränna chartorne, och har ej heller affordrat Crona den, för desamma utgifna förbindelsen, emedan vittnet ansett sig böra undvika all kommunikation med Crona i berörde ämne; men hvarföre vittnet ej, såsom domstolen ansåg hafva varit lämpligt, återsändt sitt innehafyande charteparti, vid samma tid, då han vägrade att ecmottaga det sista, af Crona remitterade beloppet, kunde vittnet ej uppgifva. Och förklarade vittnet slutligen, att han ville försöka, genom anställande beräkningar och ansträngning af sitt minne, framdeles med mera bestämdhet uppgifva beloppet af de chartor, han från Crona crshållit. Kronofogden Crona blef häröfver hörd och förklarade, att herr auditören Engdahl misstagit sig i afseende på beloppet å de chartor, Crona till honom försålt. Detta överstiger ej 1000 Rdr Bko, och sedan Juni månad sistlidet år har Engdabl cj erhållit några chartor från Crona. Rörande charteremissen i Oktober eller November månad detta år, sade Crona, som orden föllo, att dessa chartor äro pussweg, och då han tillfrågades om meningen dermed, uppgaf han, att han återkickat chartorne till Engdahl, af orsak, att beloppet ingått uti en större, af Engdahl för chartor förskrifven summa till Crona. Auditören Engdahl blef häröfver å nyo hörd, men bestred Cronas uppgift såsom alldeles ogrundad, och -då Crona erinrades om det osannolika deruti, att han skulle hafva erhållit skuldsedel för valuta, som ej var af sedelutgifvaren begärd eller ens på förhand till beloppet känd, så förirrade sig Crona i allt flere mot-l -sägelser och slutade med att tillkännagifva, det han icke erinrade sig annat, än att han för berörde chartor erhåll t förskrifning af Engdahl. Auditören Engdabl vidgick väl, att han hos Crona har en skuldsedel, som ännu icke blifvit inlöst, men. densammas belepp kunde han cj uppgifva. Tillförordnade åklagaren bade till denna dag jemväll! inkallat possesionaten Anton Lagström från Ronneby, som nu tillstädeskom och berättade, på framställda frågor: att han, sedan 4825, haft om händer chartz sigillateförsäljningen i herr bäradshöfdingen Lindbloms domsaga, Östra och Medelstads härader; att för omkring 40 år tillbaka Johannes Nilsson ankommit till Ronneby och erbjudit Lagström att köpa chartor; som Johannes Nilsson skulle bafva erhållit af en person, för hvilken han iklädt sig borgens ansvarighet;attli Johannes Nilsson i början lemnat 40 procents rabatt; samt i sednare åren 33 procent, men icke devutöfver ; . att chartehandeln upphört för omkring 2 år sedan,li utan att dock Lagström kunde bestämdt erinra sig ti-! den; att skriftvexling emellan honom och Johannes : Nilsson blifvit förd, rörande chartor, men äfven om varor, såsom pappet, af Lagströms ogen tillverkning, samt kaffe och socker, som Lagström, för Johannes i Nilssons räkning inköpt; att Lagström aldrig döljt sin chartehandel med Johannes Nilsson, som ofta skall hafva skett i andra personers närvaro, hvilka dock Lagström till namn ej kunde uppgifva; att annan orsak till chartezhandelns upphörande, vid förut berörde tiden, ej förefunnits, än att Lagström icke vidare brydde sig derom, ehuru han likväl fortfarit med försäljning af chartor, från ränteriet reqvirerade; att han från Johannes Nilsson erhållit endast obetydliga belopp, till högst 400 Rdrs stämpelvärde på en gång, och för hela tiden sammanräknadt till-omkring 500 Rdr; att han icke kunde förklara, huru en större mängd af Johannes Nilssons till Lagström skrifne bref kunnat finnas i den förres vård, och erinrade sig ej, att Johannes Nilsson begärt eller återbekommit dem från Lagström, hvilket han likväl fann icke hafva varit omöjligt; att, om så skett, det inträffat vid något personligt besök af Johannes Nilsson, samt att detsvar som den 26 April 1835 finnes skrifvet å Johannes Nilssons breflc af den 24 i samma månad, är af Lagströms hand ochls angår chartor. Å I f mes Sa Hr bDe i Johannes Nilssons hemvist funna bref, undertecknade med Lagströms namn, erkände han sig hafva skrifvit, äfvensom att alla i brefyven förekommande uttryck, om handlingar, valutor, dokumenter och reqvisitioner, angått stämpladt papper: men Lagström förnekade, att han erhållit det, af Johannes Nilsson den 41 Juni 1836 specificerade belopp å 582 Rdr, samt kunde cj erinra sig, huruvida han skrifvit den, i brefvet af den 8 December samma år funne reqvisitionen å 330 Rdr. De uttryck i Lagströms bref, som antyda, att han haft medintressenterji chartehandeln, hafva blifvit använde endast, för att förmå Johannes Nilsson att lemna bättre vilkor. Lagström har desto mindre misstänkt, att chartorne voro falska, som han ej haft skäl att betvifta riktigheten) af Johannes Nilssons uppg sift, rörande sin åtkomst. Johannes Nilssons yttrande i sina bref, om principaler och vederbörande, å hvilkas vägnar Johannes Nilsson uppgjorde affärerne, hade Lagström hänfört till Johannes Nilssons muntliga tillkännagifvande, . att för den fordran, för hvilken chartorne gällde såsom hypotek, äfven andra personer iklädt sig betalningsskyldighet, samt således egde med Johannes Nilsson lika rätt till hypotek. Johannes Nilssons, den 49 Oktober 1835 aflåtne skrifvelse trodde Lagström sig icke hafva erhållit, emedan han icke kan erinra sig, att han åtnjutit mera än 33 procents rabatt, oansedt han flere 4 att AnRkåTKl san rs Tnn 2 om Ike -— 0 stl — AV -— tr 9 m— -— UA pe —PA PN PR RA AR