Ordföranden. Inga nya frågor. Samme Ledamot. Nej, men vi kunde ju ge honom — Fellingsbro pastorat. Ordföranden. Det vore allt bra — men . .... En tredje Ledamot. Nå! så anklaga vi honom för irrlärighet och afsätta honom. Ordföranden. Det vore också ganska bra — men En fjerde Ledamot. Så bry vi oss om ingenting, utan taga oss en mine, liksom skulle vi sälta oss öfver honom. Ordföranden. FörträMigt! ypperligt! charmant! Vi sätta oss öfver honom. Domkapit!et tager sig en duktig pris snusy hvarefter Domkapitlet nyser. : Valktmästaren. Gud hjelp! Tredje Akten. Hr Almqvist införes och dömes af de högvisa fiderne att lägga sig på golfvet, hvarefter Domkapitlet sätter sig helt be ver honom. i Almqvist. Ar detta min dom? Ordföranden. Ja, min herre, så tuktar Domkatet uppstudsiga tjenstemän. Almqvist. Gort! Ett råd vill jag likväl gifva er, det neml., att hålla er väl fast. Hr A:s prestkragar utvexa till tvänne stora snöhvita r under hans haka och i samma stund de utbreda I ; han sig som en örn upp med Domkapitlet på rygg, och det bär af ut i den fria rymden. Jomkapitlet. Hjelp! hjelp! voj! voj! Vaktmästaren. Stackars Domkapitel. Jag trodde, jag, att det skulle gå så der. Nu bär det rakt åt fanders. Stackars, stackars Domkapitel! Fjerde Akten. Scenen föreställer himlahvalfvet, på hvilket man ser nåarta figurer röra sig, i solens granskap; det är Hr st och framför honom Domkapit!et i ödmjuk ställning. Almqvist. Jag vill framställa till er förklaring en saga. Det var en gång en man, som frågade en klocka hvad tiden var, och klockan svarade, att den ej var mera än så och så mycket. Det är ej möjligt, tänkte mannen, och funderade åtskilligt, för att få riktigt reda på hvad tiden verkligen var. Det föll honom då in, att fråga solen derom, och solen svarade att tiden redan var så och så långt framskriden. Årdet möjligt, tänkte mannen, och han begrundade det efter bästa förstånd, och kom till den öfvertygelsen, att klockan hade ljugit, och att solen hade talat sanning. Med denna övertygelse uppträdde han för sin samtid: det är nu årtusenden sedan; men verlden trodde ännu då på klockan, hvars visare så noga utstakade timme, qvart och minut, och något hvar ansåg mannen för ej mindre än cen vanvetting och allt hans tal om sSolen endast såsom dunster, hvarmed han ville slå folk i synen. Huru kan solen, sade man, veta hvad tiden lider, men att klockan vet det, derom öfvertygar den oss hvarje minut. Det är på klockans tillsägelse, som solen går unp och ned; och du är en narr, som vill inbilla oss något annat. Du afser att gyckla med oss eller vilseleda o:s, men hvarken det ena eller andra skall lyckas. En klockvisare är en vis och våra vise skola afslöja dig. Och tidens tornväcktare sammanträdde och de förelade mannen flere spörjsmål, för att snärja honom, men han redde sig med alla, och likväl ropade de till honom, att han hade orätt, och menniskorna trodde dem. Sedan denna tid äro många sekler försvunna. Upplysningen har stigit, och nu mera kan ingen misstaga sig på, hvilken som spelade narr, eller narrar — mannen eller menniskorna. Hvad sägen J? Domkapitlet. Ni bar rätt. Menniskorna voro i den (gråa ålderdomen mycket narraktiga. Almqvist. Men den gråa ålderdomen hägrar ännu. Jag vill yttra mig tydligare. I mina skrifter har jag sökt förklara nägra af vår tids djupa drömmar, och, (enligt min tro, drömmar, som i en framtid skola varda sanningar. Dermed må likväl vara huru som helst; äro mina åsigter riktiga, skola de likväl segra, oaktadt allt motstånd, då de, såvida de äro skefva och falska, alltid skola bortdö af sig sjelfva, såsom äd, sådd på hälleberget. En fri diskussion afgör detta, utan allt yttre maktingrepp; men ni ville ej tillåta det, och ni gjorde er löjliga, då ni ville bema solens gång efter edra fickur. Pomkapitlet. Ni har rätt, mycket rätt, men släpp oss bara härifrån. Luften är så tunn här, att vi knappast kunna lefva utaf den. Almqvist. Man skall ej studera verlden och dess oändliga betydelse och lefvande mysterier inom qvickI tiondens och Prebende-pastoraternas atmospher, utan Ifrån tinnarne af den högsta bildning der luften är klar och ren omkring oss och jorden ligger som en karta för våra fötter och himmelen är oss närmare än allt annat. Här trifves jag väl, här är mitt rike, I men I förstån mig kanske ännu icke. Ställen Er då här, just här, der jag står, och sen omkring Er. IHuru oändligt skönt och enkelt är ej allt. Der öppnar himmelen sig för edra ögon, och här utbreder jorden hela sin sublima och harmoniska rikedom för oss Förstån I cj deras sammanhang och märken J ej huru Guds ande arbetar i det närvarande för det I