Ordföranden. Inga nya frågor.
Samme Ledamot. Nej, men vi kunde ju ge honom
— Fellingsbro pastorat.
Ordföranden. Det vore allt bra — men . ....
En tredje Ledamot. Nå! så anklaga vi honom för
irrlärighet och afsätta honom.
Ordföranden. Det vore också ganska bra — men
En fjerde Ledamot. Så bry vi oss om ingenting,
utan taga oss en mine, liksom skulle vi sälta oss öf-
ver honom.
Ordföranden. FörträMigt! ypperligt! charmant!
Vi sätta oss öfver honom.
Domkapit!et tager sig en duktig pris snusy hvarefter
Domkapitlet nyser. :
Valktmästaren. Gud hjelp!
Tredje Akten.
Hr Almqvist införes och dömes af de högvisa fiderne
att lägga sig på golfvet, hvarefter Domkapitlet sätter sig
helt be ver honom. i
Almqvist. Ar detta min dom?
Ordföranden. Ja, min herre, så tuktar Domka-
tet uppstudsiga tjenstemän.
- Almqvist. Gort! Ett råd vill jag likväl gifva er,
det neml., att hålla er väl fast.
Hr A:s prestkragar utvexa till tvänne stora snöhvita
r under hans haka och i samma stund de utbreda
I ; han sig som en örn upp med Domkapitlet på
rygg, och det bär af ut i den fria rymden.
Jomkapitlet. Hjelp! hjelp! voj! voj!
Vaktmästaren. Stackars Domkapitel. Jag trodde,
jag, att det skulle gå så der. Nu bär det rakt åt
fanders. Stackars, stackars Domkapitel!
Fjerde Akten.
Scenen föreställer himlahvalfvet, på hvilket man ser nå-
arta figurer röra sig, i solens granskap; det är Hr
st och framför honom Domkapit!et i ödmjuk ställ-
ning.
Almqvist. Jag vill framställa till er förklaring en
saga.
Det var en gång en man, som frågade en klocka
hvad tiden var, och klockan svarade, att den ej var
mera än så och så mycket. Det är ej möjligt, tänkte
mannen, och funderade åtskilligt, för att få riktigt
reda på hvad tiden verkligen var. Det föll honom
då in, att fråga solen derom, och solen svarade att
tiden redan var så och så långt framskriden. Årdet
möjligt, tänkte mannen, och han begrundade det efter
bästa förstånd, och kom till den öfvertygelsen, att
klockan hade ljugit, och att solen hade talat sanning.
Med denna övertygelse uppträdde han för sin samtid:
det är nu årtusenden sedan; men verlden trodde ännu
då på klockan, hvars visare så noga utstakade timme,
qvart och minut, och något hvar ansåg mannen för
ej mindre än cen vanvetting och allt hans tal om sSo-
len endast såsom dunster, hvarmed han ville slå folk
i synen. Huru kan solen, sade man, veta hvad tiden
lider, men att klockan vet det, derom öfvertygar den
oss hvarje minut. Det är på klockans tillsägelse, som
solen går unp och ned; och du är en narr, som vill
inbilla oss något annat. Du afser att gyckla med oss
eller vilseleda o:s, men hvarken det ena eller andra
skall lyckas. En klockvisare är en vis och våra vise
skola afslöja dig.
Och tidens tornväcktare sammanträdde och de fö-
relade mannen flere spörjsmål, för att snärja honom,
men han redde sig med alla, och likväl ropade de
till honom, att han hade orätt, och menniskorna trod-
de dem. Sedan denna tid äro många sekler försvun-
na. Upplysningen har stigit, och nu mera kan ingen
misstaga sig på, hvilken som spelade narr, eller nar-
rar — mannen eller menniskorna. Hvad sägen J?
Domkapitlet. Ni bar rätt. Menniskorna voro i den
(gråa ålderdomen mycket narraktiga.
Almqvist. Men den gråa ålderdomen hägrar ännu.
Jag vill yttra mig tydligare. I mina skrifter har jag
sökt förklara nägra af vår tids djupa drömmar, och,
(enligt min tro, drömmar, som i en framtid skola var-
da sanningar. Dermed må likväl vara huru som
helst; äro mina åsigter riktiga, skola de likväl segra,
oaktadt allt motstånd, då de, såvida de äro skefva
och falska, alltid skola bortdö af sig sjelfva, såsom
äd, sådd på hälleberget. En fri diskussion afgör
detta, utan allt yttre maktingrepp; men ni ville ej
tillåta det, och ni gjorde er löjliga, då ni ville be-
ma solens gång efter edra fickur.
Pomkapitlet. Ni har rätt, mycket rätt, men släpp
oss bara härifrån. Luften är så tunn här, att vi knap-
past kunna lefva utaf den.
Almqvist. Man skall ej studera verlden och dess
oändliga betydelse och lefvande mysterier inom qvick-
I tiondens och Prebende-pastoraternas atmospher, utan
Ifrån tinnarne af den högsta bildning der luften är
klar och ren omkring oss och jorden ligger som en
karta för våra fötter och himmelen är oss närmare än
allt annat. Här trifves jag väl, här är mitt rike,
I men I förstån mig kanske ännu icke. Ställen Er då
här, just här, der jag står, och sen omkring Er. IHu-
ru oändligt skönt och enkelt är ej allt. Der öppnar
himmelen sig för edra ögon, och här utbreder jorden
hela sin sublima och harmoniska rikedom för oss
Förstån I cj deras sammanhang och märken J ej
huru Guds ande arbetar i det närvarande för det
I