uighet med all besrepp om tryckirinet, da ICI censorernes verksamhet omöjligt några tillfredsställande föreskrifter kunna meddelas och kontrollerna på densamma alltid blifva otillfredsställande. Man har, i alla de stater, som ej tillhöra Rhenförbundet, äfven i dem som sedan återgått till det gamla rättegångsbruket ifrån den då införda brottmålslagskipningen efter Napoleonska lagen, nu Bört yrkas offentlighet vid domstolarne och afskaffandet af det inqvisitoriska rättezångssättet. I sjelfva Berlin har frågan om offentlighet vid vissa stadsmyndigheters förhandlingar endast afslagits med några få röster, och dessa endast derföre, att man i stät!et för ordet: Bärger, (medborgare eller den som äger medborgerliga rättigheter) i förslaget nyttjat ordet: Volkp, hvilket skulle förutsätta, att äfven de som icke ägde borgerliga rättigheter, utlänningar, resande o s. Vv. skulle kunna fordra plats i embetslokalerna för att åhöra öfverläggningarna. Öfver allt, men i synnerhet i Sachsen och Eessen, har ett stort interesse blifvit väckt af frågan om afskaifandet af det inqvisiloriska rättegångssättet i brottmål. Öfverallt synes man vara öfverens om dess otjenlighet; och Rhenprovinsernas exempel på fördelen af det offentliga anklagelsesältet framstår i detta afseende såsom en ledande kraft, hvilken snart måste bära frukt, emedan det helt och hållet bestämt allmänna meningen i denna fråga. En tysk lärd, professor Hepp i Täibingen, har ifrat för den inqvisitoriska rättegångens afskaffande, hvilket han gjort i en intressant skrift: Om åtal, offentlighet och mundtlig procedur vid -straffdomstolarne, grundadt på en historisk-kritisk undersökning om nu brukliga inqvisitionsprocessen. Han yttrar deri, ibland annat, följande: Det kan icke nekas, att offentliga meningen i afseende på hufvudsyftningen af det nu brukliga inqvisitoriska rältegångssättet i brottmål, som åsyftar att om möjligt åstadkomma en bekännelse af den anklagade, uttalar ett icke döljbart misstroende till detsamma, hvilket äfven icke är ogrundadt, då det, oaktadt torturens upphäfvande, icke felas bevis på stora missbruk, hvilka genom; denna lagens syftning framkallas. Äfven har detta vållat, att inqvisitionsprocessen efter hand antagit en hemlig -karakter, hvilken aldrig kan blifva förenlig med -brottmålslagskipningens värdighet; att den fört till ett alltför våaligt bruk alt utlänja ransakningarhe, under det att brottmålslagskipningens mål just borde vara att påskynda dem, emedan detta är kraftigare än alla hotelser med svåra straff; att den anklagade, genom ransakningens långsamhet och häktningen underkastas en kel hop lidanden, hvilka ofta kunna vara. lika så svåra, ja stundom svårare, än det förtjenta straffet, hvarigenom medel och ändamål råka i det största missförhållande, och förtroendet till sjelfva lagskipningen försvagas; slutligen, att ransakningsdomaren, genom åläggandet af en sådan onaturlig pligt försättes i en den obehagli gaste, besvärligaste och vådligasse ställning i det borgerliga samhället. Det sämsta af allt är likväl, att staten, i det den tager i anspråk sanningen (det är sjelf-anklagelsen) äfven af den anklagade, blifver nödsakad att emot nekande eller! vägran att svara på de vigtigaste frågorna, an-vwända tvångsmedel, sådana som de, hvilka ännu nästan öfverallt bestå, såsom sorgliga qvarlemningar och surrogater för tortyrens barbariska grymhet. Ty har staten rätt till det förra, så måste den äfveh anses befogad att, i händelse af behof, göra! denna rätt gällande genom tvång; eljest vore den blott ofullständig eller rättare sagdt alldeles ingen rätt, emedan en rält, utan möjlighet att använda tvångsmedel, icke låter sig tänkas I detta afl seende skiljde man icke en gång emellan tillåtna -och otillåtna medel. Fordom funnos nerligen tortyr (kroppsplågande) och territion (skräckmedel), sedan trädde prygelstraff i dessas ställe, hvilka äfven ännu Ii dag icke blifvit öfverallt upphäfda, och deras plats intogs af ransakningarnes förlähgande eller deras förtungande genom inspärrning, mörka arrester, minskning af födan, 0. s. Vv. Hvilka gräsligheter omtalar icke äfven vår nyare brottmålshistoria i detta afseende? Så blef t. ext för några år sedan i Tyskland, uti Darmstadts fängelse, maten för en oskyldigt anklagad person till den grad saltad, att då han dertill ej fick vatten, han under törstens qval måste dricka sin egen urin; och hvad kunna de berätta, som genomgålt fasorna af den politiska inqvisitions-process, som i några tyska stater ägde rum i medlet af förra decennium, och hvilkas berättelser säkerligen äro ett intet emot de qval, som ålades andra, hvilka dogo i fängelset och derigenom hindrades: att uppenbara hvad de måst utstå.n 3 Dessa yttranden och underrättelser från ett land, som ännu är i saknad af politisk frihet, äro af stort intresse här i landet, der ett så starkt motstånd ännu äger rum mot offentlighet vid åtskilliga både regeringsoch kommunal-auktoriteter, oaktadt den redan ägt rum af gammalt vid de allmänna domstolarna. Och likväl har man ännu icke sett ett enda skäl i sak förebragdt, som kunde vederlägga de anförda bevisen på nyttan och nödvändigheten af offentlighet, så väl i poliskarnrarna i alla de mål, hvari de döma, och det, i anseende till den summariska proceduren, alltid större äfventyr för misstag eller godtygke måste finnas, som hos magistraten, stadens äldste, mm, Mm: ; na 2 es — Aftonbladet har tid efter annan meddelat åtskilliga utdrag ur Charles Dickens bok om hans sr mma, NN resa i Amerika. Detta lilla arbete lemnar vil icke någon hel bild eller beskrifning på de Före