YTTRANDE AF PROFESSOR GEIJER, ANGÅ
ENDE VEXEL-UNDERVISNINGEN OCE
FOLKSKOLORNA.
Med ett af de sista numrorna af Upsala-Cor
respondenten följde ett bihang, innefattande er
anmälan af Hr Mag. Oldbergs nyligen utgifna lä
roböcker för Folkskolorna. Denna anmälan, ulom
det att läsaren derigenom blifver närmare bekan
med ifrågavarande förträffliga arbete, innehåller
en så intressant redogörelse för vexelundervisnings-
methodens väsende och förhållande till de gamla
undervisnings-methoderna, att vi med nöje med-
dela den in extenso här nedan:
aDen, som skrifver dessa rader, är en ibland dem,
som bos oss lingst betvifiade tjenligheten af den s. k.
Vexelundervisningen såsom skolform. Skälen till dessa
tvifvelsmål, hvilka äfven offentligen uttalades, hemta-
de han förnämligast ur sjelfva begreppet om Vexel-
undervisning, m ömsesidig undervisning, hva:s
verkan nödvändi vulle bli betydlig först i den mån
de deltagande till skaper och sjelfye blefvo
lifvade af kunskapens anda. Med det allt mognare
innehållet, med den allt sjelfständigare andan skulle
således Vexelundervisningens vigt inom Läroverket
tilltaga. Hvaraf åter syntes följa, dels att den, såsom
utgörande det fria elementet i undervisningen, minst
kunde underkastas några föreskrifter, dels att, om
detta element sjelfmant gjorde sig gällande i under-
visningens högre stadier, det till sin egentliga kraft
och verkan skulle visa sig obetydligast i de lägre,
hvarest tvertom Lärarens eget ingripande vore al
nödvändigheten påkalladt i samma mån, som lärjun-
gen ännu var mindre för sig kommen.
Det torde ännu vara svårt att helt och hället un-
derkänna detta argument (hvars användning på folk-
skolan gör sig sjelfj; om man ock medgifver alt det
först framträdde med nog mycken ensidighet och skär-
pa. Det kom sig af den öfverdrift, hvarmed Vexcl-
methoden i början prisades, innan den ännu blifvit
underkastad en längre erfarenhets prof. Denna crfa-
renhet är nu vunnen, och inom området af dess fält
kunna methodens fordna både tadlare och berömmare
mötas, för att genom ömsesidiga medgifvanden be-
riktiga sina påståenden. Det medgifvande, jag för
min del genast vill göra, är, att intet praktiskt äm-
ne låter sig utur endast theoretiska grunder, eller
utan afseende på tid och omständigheter, afgöras.
Hvar och en uppfinning, som utgått ur ett verkligt
tidens behof, förtjenar derföre aktning och ett mog-
nare begrundande. Upptäckten af Vexelmethoden så-
som Pedagogiskt medel gjordes egentligen för Folk-
skolan. Närmaste anledningen var, att en folkmängd
uppstått, för hvars undervisning inga lärare efter
gamla methoden räckte till. I stället för att på för-
hand fördöma, gjorde man således utan tvifvel bättre
alt undersöka upptäckten uti dess båd2 upphof och
verkningar.
Förutsättas kan visserligen, att ingenting, som theo-
retiskt innebär en orimlighet, kan visa sig praktiskt
användbart; men Vescl .ndervisningen gör sig ej hel-
der skyldig till en sådan orimlighet. Genom det in-
flytande lärjungarne nödvändigt öfva på hvarandra är
den i sjelfva verket ett i hvarenda skola, i den läg-
sta som den högsta, närvarande element, endast olika
efter skolans art och grad. Detta element är alltid
tillstädes, ehuru det fordom nästan endast bredevid
den direkta undervisningen gjorde sig fritt gällande.
Att bemäktiga sig detta obemärkta, fria men högst
verksamma element, att reglera det och deraf göra
ett bjelpemedel för undervisningen, var Vexelunder-
visningens upptäckt; och vi ha redan anmärkt, att
den utgick ur ett verkligt tidens behof.
Orsakerna till detta, hvarigenom mer än förr folk-
undervisningen blifvit i egentlig mening en allmän
angelägenhet, äro flera; och deribland räkna vi först
det borgerliga samhällets egen allt större utbildning,
som, då den nödvändigt gör menniskorna allt mer
beroende af hvarandra, skulle slutas med ett olideligt
förtryck, om ej just genom detta stigande ömsesidiga
beroenze en stigande upplysning om samhällets Vil-
kor, rälligheter och skyldigheter hos alla samhällets
medlemmar, och i ala riktningar gjordes nödvändig.
Derigenom måste numera folkundervisningen både
sträcka sig till flera personer och flera ämnen än förr.
Redan med en stillastående folkmängd skulle det va-
ra fallet. Men nu är händelsen, att just folköknin-
gens tillväxt i de sista tiderna varit hastigare än for-
dom; hvilket är andra skälet, som skaffar foikun-
slervisningen mer alt göra. est gäller väl densa
hastiga tillväxt om de företrädesvis industriella sta-
terna, som tillika visat oss det vid första påseondet
sig sjelf motsägande förhållande, att menniskorna
ökas, i samma mån som genom nya uppfinningar
menniskokraft sparas. Motsägelsen försvinner, då
man betänker att ej blott däen kroppsliga, utan,
ännu vida mer, den andliga kraften är mennisko-
kraft, och att denna säledes med uppfinningarne
verkligen ökas, eller att den andliga kraft, som lig-