YTTRANDE AF PROFESSOR GEIJER, ANGÅ ENDE VEXEL-UNDERVISNINGEN OCE FOLKSKOLORNA. Med ett af de sista numrorna af Upsala-Cor respondenten följde ett bihang, innefattande er anmälan af Hr Mag. Oldbergs nyligen utgifna lä roböcker för Folkskolorna. Denna anmälan, ulom det att läsaren derigenom blifver närmare bekan med ifrågavarande förträffliga arbete, innehåller en så intressant redogörelse för vexelundervisningsmethodens väsende och förhållande till de gamla undervisnings-methoderna, att vi med nöje meddela den in extenso här nedan: aDen, som skrifver dessa rader, är en ibland dem, som bos oss lingst betvifiade tjenligheten af den s. k. Vexelundervisningen såsom skolform. Skälen till dessa tvifvelsmål, hvilka äfven offentligen uttalades, hemtade han förnämligast ur sjelfva begreppet om Vexelundervisning, m ömsesidig undervisning, hva:s verkan nödvändi vulle bli betydlig först i den mån de deltagande till skaper och sjelfye blefvo lifvade af kunskapens anda. Med det allt mognare innehållet, med den allt sjelfständigare andan skulle således Vexelundervisningens vigt inom Läroverket tilltaga. Hvaraf åter syntes följa, dels att den, såsom utgörande det fria elementet i undervisningen, minst kunde underkastas några föreskrifter, dels att, om detta element sjelfmant gjorde sig gällande i undervisningens högre stadier, det till sin egentliga kraft och verkan skulle visa sig obetydligast i de lägre, hvarest tvertom Lärarens eget ingripande vore al nödvändigheten påkalladt i samma mån, som lärjungen ännu var mindre för sig kommen. Det torde ännu vara svårt att helt och hället underkänna detta argument (hvars användning på folkskolan gör sig sjelfj; om man ock medgifver alt det först framträdde med nog mycken ensidighet och skärpa. Det kom sig af den öfverdrift, hvarmed Vexclmethoden i början prisades, innan den ännu blifvit underkastad en längre erfarenhets prof. Denna crfarenhet är nu vunnen, och inom området af dess fält kunna methodens fordna både tadlare och berömmare mötas, för att genom ömsesidiga medgifvanden beriktiga sina påståenden. Det medgifvande, jag för min del genast vill göra, är, att intet praktiskt ämne låter sig utur endast theoretiska grunder, eller utan afseende på tid och omständigheter, afgöras. Hvar och en uppfinning, som utgått ur ett verkligt tidens behof, förtjenar derföre aktning och ett mognare begrundande. Upptäckten af Vexelmethoden såsom Pedagogiskt medel gjordes egentligen för Folkskolan. Närmaste anledningen var, att en folkmängd uppstått, för hvars undervisning inga lärare efter gamla methoden räckte till. I stället för att på förhand fördöma, gjorde man således utan tvifvel bättre alt undersöka upptäckten uti dess båd2 upphof och verkningar. Förutsättas kan visserligen, att ingenting, som theoretiskt innebär en orimlighet, kan visa sig praktiskt användbart; men Vescl .ndervisningen gör sig ej helder skyldig till en sådan orimlighet. Genom det inflytande lärjungarne nödvändigt öfva på hvarandra är den i sjelfva verket ett i hvarenda skola, i den lägsta som den högsta, närvarande element, endast olika efter skolans art och grad. Detta element är alltid tillstädes, ehuru det fordom nästan endast bredevid den direkta undervisningen gjorde sig fritt gällande. Att bemäktiga sig detta obemärkta, fria men högst verksamma element, att reglera det och deraf göra ett bjelpemedel för undervisningen, var Vexelundervisningens upptäckt; och vi ha redan anmärkt, att den utgick ur ett verkligt tidens behof. Orsakerna till detta, hvarigenom mer än förr folkundervisningen blifvit i egentlig mening en allmän angelägenhet, äro flera; och deribland räkna vi först det borgerliga samhällets egen allt större utbildning, som, då den nödvändigt gör menniskorna allt mer beroende af hvarandra, skulle slutas med ett olideligt förtryck, om ej just genom detta stigande ömsesidiga beroenze en stigande upplysning om samhällets Vilkor, rälligheter och skyldigheter hos alla samhällets medlemmar, och i ala riktningar gjordes nödvändig. Derigenom måste numera folkundervisningen både sträcka sig till flera personer och flera ämnen än förr. Redan med en stillastående folkmängd skulle det vara fallet. Men nu är händelsen, att just folkökningens tillväxt i de sista tiderna varit hastigare än fordom; hvilket är andra skälet, som skaffar foikunslervisningen mer alt göra. est gäller väl densa hastiga tillväxt om de företrädesvis industriella staterna, som tillika visat oss det vid första påseondet sig sjelf motsägande förhållande, att menniskorna ökas, i samma mån som genom nya uppfinningar menniskokraft sparas. Motsägelsen försvinner, då man betänker att ej blott däen kroppsliga, utan, ännu vida mer, den andliga kraften är menniskokraft, och att denna säledes med uppfinningarne verkligen ökas, eller att den andliga kraft, som lig