uti. Peplier och Dokt. Mårth. Luthers katekes, icke hade tid att springa ned till bäcken. Prosten var mycket road af fiske och brukade sjelf ligga hand dervid. Tidigt om morgnarna lät han väcka sina barn (han gick sällan ut, utan dem) och, medan daggen än låg i gräset och inväfde tusende perlor uti de utspända spindelnätens flor, medan solen ännu knappt hunnit blicka fram mellan björkarna på åsen, vandrade det lilla sällskapet under alarna, längs bäckens strand, ner till sjön, der båten stod i oset bland hvita och gula neekrosor och vass. De rodde från land, prosten stod i fören och lade med egen hand ut näten och vittjade hommorne och mjerdarne i virket. Under tiden sjöng han: När ljusets strålar strö behagen Ibland de spridda skuggorne A nyo skapad prålar. dagen Och låfvar Dig A!llsväldige., Ne De unga voro ingalunda sysslolösa. De bröto stråperleband af den gula näckrosens sköra långa stjelkar och gjorde tbekannor, af dess fröhus. Af vassen förfärdigades gäss med långa näbbar, som flöto förträffligt på vattnet. Om. aftonen bodde prosten sjelf sina nät, hvarvid han spände det bofälliga nätet tvers öfver rummet, drog rocken af, vred kaehelten omkring, så att brättet satt i nacken, och stundom äfven afsköt, de besvärliga omtalta skorna. Det dröjde ej länge innan dessa, behörigen tacklade, sköto fart uti cankbaljan, Vid sådana tillfällen var det ieke rådligt alt störa prosten. Man ville då vara i fred och laskav ihop sina maskor samt fastgöra flöte och sänke Ungdomen var honom stundom behjelplig med det sednare; ty bo, det påstod