uti. Peplier och Dokt. Mårth. Luthers katekes,
icke hade tid att springa ned till bäcken.
Prosten var mycket road af fiske och brukade
sjelf ligga hand dervid. Tidigt om morgnarna
lät han väcka sina barn (han gick sällan ut, utan
dem) och, medan daggen än låg i gräset och in-
väfde tusende perlor uti de utspända spindelnä-
tens flor, medan solen ännu knappt hunnit blicka
fram mellan björkarna på åsen, vandrade det lilla
sällskapet under alarna, längs bäckens strand, ner
till sjön, der båten stod i oset bland hvita och
gula neekrosor och vass. De rodde från land,
prosten stod i fören och lade med egen hand ut
näten och vittjade hommorne och mjerdarne i vir-
ket. Under tiden sjöng han:
När ljusets strålar strö behagen
Ibland de spridda skuggorne
A nyo skapad prålar. dagen
Och låfvar Dig A!llsväldige., Ne
De unga voro ingalunda sysslolösa. De bröto
stråperleband af den gula näckrosens sköra lån-
ga stjelkar och gjorde tbekannor, af dess fröhus.
Af vassen förfärdigades gäss med långa näbbar,
som flöto förträffligt på vattnet. Om. aftonen
bodde prosten sjelf sina nät, hvarvid han spän-
de det bofälliga nätet tvers öfver rummet, drog
rocken af, vred kaehelten omkring, så att brät-
tet satt i nacken, och stundom äfven afsköt, de
besvärliga omtalta skorna. Det dröjde ej länge in-
nan dessa, behörigen tacklade, sköto fart uti cank-
baljan, Vid sådana tillfällen var det ieke råd-
ligt alt störa prosten. Man ville då vara i fred
och laskav ihop sina maskor samt fastgöra flöte
och sänke Ungdomen var honom stundom be-
hjelplig med det sednare; ty bo, det påstod